Bra här alltså. Japp. Trotts detta evinnerliga vänsterknappande. Men det knappas åtminstone. Därav glädjen. Nåja, ingen direkt programmering, men annat blir det. Tecken adderat till tecken blir faktiskt till meningar det med fast det kan verka osannolikt när man med besvär letar rätt tangent där på tangentbordet. Man får liksom bara ge sig fan på att få till hela meningar.
Men stearinljuset är tänt, musiken på och humöret i topp. Vad mer kan man begära av sig själv i min ålder? Jag bara frågar?
Fast nu spelas lite deppig musik här. Men den innehåller rätt mycket av den varan min långa spellista. Jag gillar nämligen att befinna mig i det där blå. Det är där det mesta av kreativiteten finns. Det hindrar ändå inte att man har nära till leenden och skratt. Serrö… Är det riktigt illa finns den här listan att tillgå.
Nu Born in the USA ur högtalarna här. Själv skulle man gjort Född i byn då om man då orkade. Men av någon anledning har jag svårt att sätta mig ner och få till musik just nu. Ja, spela gitarr är såklart helt uteslutet, till det behövs definitivt en fungerande högerarm. Men med datorer går det ju att göra musik ändå. Liksom. Om jag nu får kalla det jag får till för musik. Man får hoppas att det finns liv kvar i den kreativa poolen för det där senare, för jag har en hel hög med låtidéer liggande. Fler än någon vill höra är det med all säkerhet. Egentligen är det väl ganska synd att alla låtarna kom till mig. Om man tänker efter. Tänk om de hamnat hos Per Gessle istället t.ex. Vilken lycka för en låt. Men de är som barn de där låtarna också. De föds och ganska snart måste de klara sig själva. Har inget att säga till om hos vem de föds och måste växa upp hos. Det får liksom gå ändå. Det kan ju i alla fall användas som bortförklaring för allehanda saker det där ursprunget man har.
Men konstigt nog finns det folk som lyssnar också på mitt. Fast inte är det ju precis massor av lyssnare som för Bruce och Metallica såklart. Men nu för tiden är man ändå mest glad för det. Han/hon/det/gud visste bättre än jag jag själv visste och gjorde mig nu inte till någon rockstjärna , fast jag en gång i nästan var beredd att sälja min själ för att komma dit tackar jag alla universums gudar för att det inte blev så nu idag. Jag hade inte klarat av det. Bara att bli igenkänd är jobbigare än jag klarar. Jag går inte längre in på ICA i Edsbyn för att just det är så jobbigt. Ja och där handlar det ändå mest om gamla skolkamrater. Bra folk. Men som känd person har man sålt all sin frihet. Efter det finns bara två vägar ut. Drogerna eller en koja ute i vildmarken. Bäst alltså att vara den man är. En ocool gubbe.
Nåja nu bor man ju i princip i en koja i vildmarken…
Hur som helst…
Nu skall jag fortsätta att ta mig igenom några videokurser på tuben. ES2016. Nåja. Lite Typescript på det. Lite la la la la land för en inbäddad programmerare. Men i user land en helt annan sak. Perfekt. Levererande. Riktigt roligt.