De två fjolårskalvarna håller sig till kullen. Vi ser dem varje dag. Till synes orädda. Har man inte haft ont av människor ännu så behöver man ju såklart inte darra. Inte ännu. Snart fattar de vilka avskyvärda rovdjur vi är. Men skogarna är stora här, det finns hopp för två vilsna fjolingar ännu. Borde inhandla en påse äpplen åt dem. Eller två.
Gör Gävle på tisdagen. Underbart vackert väder. Jag får sushi. Tolv bitar. Fantastiskt. Men staden omfamnar mig inte som den brukar. Det är rörigt och högljutt. Jag längtar bort. Hör inte dit. Inte ens lite. Blir liten och ensam och utanför. Det känns så fast jag vandrar lite efter minnenas alle’ där jag har trivts mycket bra under några år.
Men mest sjukhus såklart. Alla är så vänliga. Det är verkligen ett varmt välkomnande från alla håll. Ja och jag är tydligen redo för operationen. Hjärtat låter “mem-fis” (skall låta så i stetoskopet) och lungorna varken piper eller sörplar. Proverna är bra. EKG kurvan som den skall. Två timmar avsatta för op. Jag får skjuts dit med taxi den här gången också. Tjugo mil. Sicken lyx. Man blir bortskämd. Men ser fram emot det här. Vägen mot en kanske skapligt fungerande axel. Wow liksom.
Träffar M från JB i stora hallen. Hon är där med sina barn. Men vi som jobbade där på JB kom varandra verkligt nära. Blev kompisar för livet. Det var speciellt. Så det känns som vi fortfarande känner varandra. Eller som M uttryckte det. “man tillbringade hela dagarna med sina vänner då. Nu försöker man få tid till det under ledig tid men hinner oftast inte umgås.” Ja och jag kan bara hålla med.
Trött när jag åker tillbaks mot Hälsingland. Somnar på tåget. Sover gott en stund. Vaknar till liv bortåt Bollnäs. Upplever det vackra landskapet fram mot Järvsö. Men allt det där tar abrupt slut när man åker in på stationen i Järvsö. Det är så fult. Så mycket NORRLAND att man kan kräkas. Varför måste det vara så fult. Ja jag tror faktiskt det börjar där i Järvsö. Alla de där fulstationerna som man åker förbi om man åker norrut. Var och en av dem får en att längta långt långt bort från de där hållplatserna som bara andas nedgång och förfall. Tycker det är konstigt att inte Järvsö gjort något åt sin station. Dom som brukar vara rätt mycket i farten annars. Brukar fatta. Men kanske är just det här stället som är Järvsös baksida. Alla platser måste ha en baksida såklart för jämviktens skull.
Men lägga mig tänker jag göra nu. Det har varit för lite sömn i någon dag nu. Man tummar på gammelgubbeorken som i sig redan är uttunnad.. Men känner fortfarande en sådan oerhörd glädje över att kunna knappa åtminstone skapligt igen att det är svårt att hålla igen. Det finns att glädjas åt alltså. Värmens återkomst inte minst. Man får tacka och tacka och tacka. För att den snurrar på den här jorden fast vi plågar den så. En del håller kanske på att lära sig läxan nu men är de tillräckligt många?