Jag har ett gäng människor runt omkring mig som inte ger ut musik på grund av att dom säger sig vara för självkritiska. Det finns två sätt att ställa sig till de där uttalandena. Antingen kan man ta det som kritik av det man själv gör, som då alltså inte når upp till deras standard eftersom det defakto verkligen ges ut. Det kan också vara så att dom verkligen är genier. Genier man tyvärr aldrig kommer att få höra eftersom dom aldrig kommer att bli nöjda med det dom gör. Dom kan inte möta en deadline. Finns det ett värde i det vi inte ser eller aldrig kommer att få se? Ja, för den som gör det.
I vilket fall som helst handlar det här om förlorare. Man utför inte konsten för andra. Man utför den för sig själv. Skapandet är själva kärnan. Så genier som Beethoven skapar sina mästerstycken. Jag vet att inte heller han (och inga andra genier heller för den delen) någonsin varit helt nöjd med det han åstadkommit. Jag är helt säker på det. Men han släpper det han gjort. Just det är en del av geniet. Att slutföra något inom någon slags deadline. Med oändlig tid i anspråk kan vem som helst skapa mästerverk. Då blir det liksom ingen kost.
Sen är det här med att människor skall tycka om det du gör. Ja, man får hoppas att några gör det. Men samtidigt måste man göra det klart för sig att i varje ögonblick så kommer antalet som inte gillar det man gör vara betydligt många gånger fler än dom som gör det.
Det är bara att gilla läget och köra på alltså eller hålla det för sig själv så att man helt säkert är ett stort men fegt navelskådande geni.