Fyra väggar. En dörr. Vitt ljus. En sjukhussäng på våning 12. Utsikt. Försöker hitta rutiner. Antibiotika. Dropp. Mediciner. Frukost. Väntan. Rond..Väntan. Väntan. Det är inte så farligt. Den efterlängtade duschen. Kamma sig. Nya kläder. Allt är stort. Resårer gamla. Men bekvämt. Det bara finns.. så mer väntan. Man kan läsa lite. Några prover. Utsikt mot en solig somrig värld. Folk är glada. Lunch. Bra. Om man adderar salt. Annars finns inget att klaga på. Kaffe. Gott kaffe. Blunda. Klä på sig civila kläder ut. En timme i friheten. Vanliga människor. En normal värld. Det är lättare att andas här. Men orken finns där inte riktigt. Antibiotikans och stillasittande ta effekt. Men ett varv i parken. Det räcker det till. Om man vilar på parkbänkarna. Kyrkogården ligger bredvid. Tyst. Känner mig inte redo. Inte ännu. En allvarlig åkomma snällare nu än förr. “Hem” till sjukhus igen. Har alltid haft lätt att skapa det där “hemma”. Väntan. Läsa. Energidryck. Antibotikadropp. Väntan. Läsa. Prata med K. Mat. TV. Allt tittas på. Kaffe. Macka. Medicin. Natt. Inga bävrar i ån. Men sköterskan Ebba har sett. Bara den där ensamma krokodiler len. En avsågad gren. Guppande. Som ett huvud. Sommar. Hårt. Förvånansvärt bra sömn. Väcks klockan fyra. Nytt dropp skall sättas in. En ny dag. Jag en fånge här på våning tolv.
