Börjar veckan och dan med Los Hälsocentral. Christina lägger om senaste operationssåret. Perfekt. Kompetent. Tryggt. Snäll. Bra. Nyckelord. Sammanfattning. Snabbsänka på fredag. Resten av veckan hoppas jag både huvud och kropp kan hålla sig borta från sjukdom.
Regntunga skyar idag. Alltså tillbringas dag på låtsaskontor och i källare. Tar tag i varmvattenberedarstyrning igen. Det är antingen en fungerande sådan eller beställning av en pall pellets som gäller nu. Siktar på att det första går att få till med lite jävlar anamma trotts en mycket antibiotikatrött hjärna (och kropp).
Upplever en riktig sommardag igår. Det känns så. Som den första i år. Det är något konstigt med mig i år. Har inte riktigt tagit in sommaren. Inte lyssnat på ett enda sommarprogram. Inte legat i hängmattan ens en minut. Ingenting. Men så igår känns det lite somrigt. Tar in. Njuter. Jodå. Fast bara en stund. Med en kaffe, Med fågelsång. Med sol. Med mygg och broms.
Vill skriva. Vill göra musik. Försöker hinna dit. Men vet inte hur. Alla måsten. Allt som är viktigare. Det som ligger före. Ligger framför. Hindrar. Skull behöva en fyrtio tons tanks med leriga larvfötter och kanon för att ta mig fram genom och förbi allt det där som är i vägen.
Skriver faktiskt med båda händerna. Lite underlig sättning dock. Sneskrivaren Hedman. Liksom. Armbåge ner på stol. Snett. Snedare. I kroppen. Tangentbord i 35 graders vinkel. Fast det fungerar. En stund. Fast ganska länge. Nästan tillräckligt länge. Winnerbäck i högtalarna. Gillar. Glömmer.
Nu dundrar Imperiet i högtalarna. Tillfredsställer någon skum del inom mig som kräver musik. Mer musik. Som slokar som en blomma utan vatten och kärlek om inte de där vågorna i luften levereras hela vägen in till ett inneröra. Underliga behov. Kommer före mat. Tror jag. Nej. Vet jag.
Det skrivs och pratas om “branden” överallt just nu. Som om det vore en bra rockkonsert. En happening. Dags att gå vidare känner jag. Nytt år. Lär och fortsätt framåt kamrater. Njut av de där växterna och insekterna som bara finns efter en brand. Skit händer. Då och då. Man får ta det. Gå vidare. Men heja dom som jobbade häcken av sig för att släcka. Såklart. Hjältar. Allesammans. Själv satt jag och suckade över röken. En slö enarmad jävel. Redan då.
Cornelis – Ja jävlar.
Men får nog återgå till det elektroniska. Inget skapar sig själv nämligen.