Hälsingland. Den 23 juli 2019. Det är underbart. Perfekt. Sol. Några grader över tjugo plus. En svalkande vind. Japp – perfekt. Bättre blir det inte.
Jodå, det finns att klaga på. Här med. Lovar. Men man måste kanske inte klaga för det. Man kan konstatera trötthet och annat. En sådan här dag är det där stjälpande ändå rätt lätt att leva med.
Sover inte ens middag. Även om jag blir lite ostadig. Gubben. Det är mycket som pekar mot ättestupan men en vilja inom en viskar att “du orkar till slutet av september”. Så man får försöka.
Tomas Andersson Wij i Edsbyn i morgon. Svårt att bli exalterad. Lite har man hört en låt så har man hört alla. Men jag har fel såklart. Därvidlag. På många andra sätt också. Troligen. Liksom.
Fast “Du då!” skriker hen. “Vad är du?”. Ja “Ingenting” får man svara. Det är såklart synd att man får svara sålunda. Men är man sextiotvå är det nog det mest ärliga svaret de flesta av oss kan ge på en sådan fråga. I det där fallet föredrar jag sanningen.
Just detta faktum gör inte Tomas Andersson Wij varken bättre eller sämre. Man gillar och man ogillar. Det där är högst personligt och bara åsiklter om man klurat ut det sjkälv. Om man inte flocktänker. Sen att det som folk flockas vid och hyllar idag aldrig är det som höjs till skyarna när klockan tickat på ett tag. Ja, det kan man också lära sigf.
Men inget är fel såklart. Man väljer själv. Ja vad man tycker om att lyssna på också. Visst är det härligt? Liksom.
Men ingen Tomas Andersson Wij imorgon för oss alltså. Både vilja och fordon saknas.
På det positiva kontot läggs att N och jag fick igång gräsklipparen idag. En timma klippning. Två timmars reparation. Skall nog klara av den här säsongen med.
Hej. Då!
Liksom.