Skogen, myren, hjortronplock. Vi går upp vid sex. Vi vill undvika det varmaste av dagen. Ut i skogen. Hälsingeskog, nära Jämtländsk skog. Ur där ingen finns. Här är jag hemman. Jag skulle kunna bo här, eller ännu längre ut, dit där inga vägar når.
Pratar man inte. Kan man hålla tyst. Då är hjärtslagen från den egna kroppen högre än ljuden omkring en. Att lyssna på tystnaden. Att bygga kraft från det. Däri ligger hemligheten. Jämvikten.
Vi plockar några liter hjortron K och jag. Stånkar och stönar där på myren där en riktigt stor björn satt sina fotavtryck inte långt före den tid när vi sätter våra. Svettigt. Men njutningsfyllt. Här hämtar min själ energi för att orka leva.
Vi nöjer oss. Efter en stund. Vi är inga stora hjortronälskare, men hjortronsylt till glass en kall vinterdag när snön yr runt knuten får en att minnas sommar. Tar en hit igen, bort från deppigt januariväder.
Sjön. Vi fikar. Kaffe smakar aldrig bättre än ute i det fria. Varför är mig fördolt. Detsamma gäller vattnets dragningskraft på oss människor. Jag känner det när vi sitter där helt nära sjön. Ger efter för det när bara ben tassar omkring på sandig sjöbotten. Bada vågar jag inte ännu. Ärrig. Sjukdomsmärkt.
Men upplyft. Närmare han/hon/det/gud idag än igår. Åker hem och sover en timme. Grillar sen. Njuter av vädret.
Livet är gott.
