Det är blad på träden. Skolorna börjar. Blommor blommar. Getingarna är glada. Inte sura och döende. Centraleuropa har semester. Det är mycket sommar kvar. Den må kallas sensommar den här tiden på året. Men nog är det gotid fortfarande där ute. Inte kan man komma ifrån det. Har vi tur varar det här milda och goa ända framåt november. Har vi otur så… ja då får man tända ljus, brasor och lampor och göra det bästa av situationen.
Jag ägnar tid här åt att lära mig saker fortfarande. Det blir lite okoncentrerat och flamsigt såklart. Väldigt lite är som vanligt här i trötthetens land. Men det blir i alla fall något och det är ett lyft jämfört med de tidigare månaderna det här året. Så där, i det, landar jag som en tacksam själ. Så länge det finns något att rikta in och fästa hjärnan på så överlever jag mentalt. Jodå, det fungerar med en bok också. En film till och med. Men bäst mår jag om jag får följa mina egna irrvägar i Åkes värld.
En gång i tiden drömde jag om att få hoppa fallskärm och det var väldigt nära att jag hoppade ett bungyjump en gång. Det är lustigt att allt det där vilda har lämnat en en idag. Är borta utan ett spår. Det skall mycket till för att jag ens skall ge mig upp på taket här på huset numera. Får be sonen när behov uppstår. Men varför man blir fegare med åren fattar jag inte. Man har ju mer år kvar av livet som yngre och ofta en familj att ta ansvar för. Nu, om det går illa, eller rent åt helvetet, sker hädangången bara några år tidigare än den annars skulle ha gjort. Ja och vid den här åldern. Vad gör några år till eller ifrån?
Men man vill ju leva. Man är ptogramerad tilldet. Fast det också går att förlika sig med den egna döden nu på något slags självklart sätt numera som man inte kunde förut. Klar på många sätt är man. Men sen är det den där nyfikenheten. Vad händer med barnen? Kommer vi att åka till Mars. Autonoma bilar, blir det som med det papperslösa kontoret – tar tid? Kryper krigarna och plågarna upp ur sina gryt igen? Vem får nobelpriset i fysik och litteratur nästa år och nästa år och nästa år… Man vet att allt det där kommer man inte att få veta. Antagligen. Ja och är man nyfiken av sig så grämer man sig såklart över det. Fast det går alltså också att förlika sig med ett slut på allt enklare nu. Åtminstone bra dagar. Jag vet att de flesta av oss har nära till att ropa på han/hon/det/gud när det är nära hur än mycket icketro vi har inom oss. Den ensame människan. I slutet har man ändå bara sig själv att lita på. Det är i livet man behöver vännerna och de tröstande händerna.