Sitter och väntar. Är på väg till Ljusdal. Skall lämna in bilen. Tredje gången gillt. Hoppas man. De två före har inte fungerat speciellt bra. “Verkstad nedlagd” när man kommer ner och “bokning borta” nästa gång. Ja man kan alltså bara hoppas denna gång. Mekonomen är grejer det…
Jag är extremt dålig på att vänta. Ändå har det gått skapligt idag. Fått en del ur händerna. Fast nu, med en timme kvar, innan jag måste fara, ja då sitter jag bara här. Får liksom inget gjort. INGET: Liv – värdefullt sådant – rinner iväg till ingen nytta.
Obs “händerna”. Jo jag låtsasjobbar faktiskt med båda numera. Ja inte överdrivet mycket med högre. Men lite, lagom, småproduktivt, ändå. Så-det-så.
Från Ljusdal tar man sig alltså hem med buss. Den som kallades Loslimpan när man var ung. Nu när Loslimpan gått i graven heter den säkert något annat okänt för mig. Men man kastar bort en dag på en sådan där åka-iväg-resa. Ja sen skall bilen hämtas också. Se där – en dag till åt fanders.
Men dagar… det finns många av dom. Tror man. Ibland. I bra stunder. Oftast tycker nog undertecknad att de genom hela livet alltid har känts som för få. Det är synd att det alltid funnits så mycket man velat göra. Ja, annars kunde man gjort annat. Eller ingenting.
Beställer medicin. Femhundra trotts subventioner. Kunde ha lagts på annat såklart. Men nu gör det inte det. Fast nära frikort nu. Sen är det ingen konst. Fast man hade hellre haft ett frikort på närmaste biograf eller cafeteria såklart. Men får vara nöjd över det lilla.
Fast nu så. Nu får jag nog vanka omkring lite. Att bara sitta här när man skall iväg det har jag inte ro till…