Första september. Braständarväder. En ganska skön tid. “Tänk inte på vintern.” Rabblar man för sig själv. Ja i alla fall då går de att njuta fullt ut. Man får låtsas som om det inte finns minusgrader i sikte. Bara en oändlighet av mörka blöta mysiga kvällar framför brinnande brasor med bok i ena näven och ett fyllt whiskyglas i den andra.
Jag gillar hösten. Allt lugnar ner sig. Undertecknad med. Kanske har det där bara att göra med att man är höstbarn. Fyller man år på våren så är det oändlig resa i tiden fram dit när man befinner sig i mörkrets november. Men fyller man år där i det mörka blöta – den där dagen man längtar till som barn mest av allt – blir man ordentligt präglad på att det är något gott med det där höstliga.
Jodå. Det fungerar fram till nyår. Sen kommer svårmodet och längtan efter Vasaloppssöndag. Men det handlar alltså egentlig mening om två svåra månader av tolv. Överlevnadsbart konstaterar man helt kallt. Man får jobba hårt när svårmodet kryper inpå en och kramar till. Vi har alltid använt det som flyktmekanism i min släkt och i alla tider. Ja, “låtsasjobba” i mitt fall då såklart.
Tack och lov rinner åren iväg snabbare nu som gammal än när man var ung. En vinter är ingenting räknat i tid längre. Tyvärr går den där snabba varianten av tideräkning inte att bromsa under den skönaste (läs Pavarotti’s tid) delen av året. Allt blir bara swish – swish – swish – swish, följt av nyår.
Man får blunda och hänga med.
Liksom.
Neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar . Snabba säkra diagnostiseringsmetoder nedan
AD/HD – Den drabbade har fler än 40 tabbar öppna i webbrowsern samtidigt där alla tabbar berör olika ämnen.
Aspbergers – Den drabbade fler än 40 tabbar öppna i webbrowsern samtidigt där alla tabbar berör samma ämne.
Autism – Man messar, man skypar, man ringer, man frågar, men får sällan eller aldrig något svar från den drabbade.
Osv
Billigt och enkelt och säkert att hitta det “problematiska”.
Själv har jag definitivt en släng av allesammans just nu.
Men min söndagslåtsaskontorstid är slut. Det är dags att vandra uppför trappor och uppsöka sin ägandes säng. Sen däri sova. Fru har lovat ta hem ny bok imorgon. Jag får hitta på egna historier ikväll alltså. Det har jag gjort så länge jag kan minnas såklart. Var de kommer ifrån, historierna, har gäckat mig ett helt liv, men jag ser det som en gåva och det är först i vuxen ålder som jag fattat att inte allas hjärnor per automatik hittar på historier åt dem om de bara tömmer huvudet. En skada naturligtvis. Men en gåva om du frågar mig. “Normal” är det sämsta man kan vara. Nämligen. Desto snabbare man lär sig det i livet desto snabbare hittar man den man egentligen också är. Ja, om man nu vill det. Finns inget som säger att man måste det heller.
Liksom.