“Ångrar du dig inte?” frågar de ofta. Människorna. Oftast när konkursen 1992 kommer upp. Den som är livsavgörande. Som “förstör ett liv”. Det sista påståendet kommer inte från mig. Såklart. Liv är upp och ner. Var man än befinner sig. Vem man än är. Det spelar ingen roll hur många dollars man har heller. Liv må se olika ut på ytan men där inne, i den som lever liv, är de förvånansvärt lika varandra. Tro mig.
Men svaret på frågan då. “Ångrar du dig inte?”. Ja den som ställer frågan väntar såklart inte på svaret. Det finns så mycket annat att göra idag än att stå och vänta på svar. Men hade de väntat två sekunder, velat höra svaret, så hade det varit såhär.
“Det är klart jag ångrar saker. Men inte saker jag gjort utan saker jag INTE gjort.”
Men det är alltså ingen som vill höra det svaret. Den som frågar är långt borta nu och inne i annat. Sitt liv. Ja och det med rätta såklart. Själv går jag vidare med mitt liv. Gör så gott jag kan. Eftersom jag, liksom alla andra, inte kan leva det på annat sätt än som jag lever det. Med bra beslut, med dåliga beslut, och med lite ånger över de gånger man sa nej men kanske borde ha sagt ja.