Jag sitter på ett arv av rotlöshet. Har alltid gjort. Jag är nog född med den där uppryckta roten i kroppen. Det finns en rädsla för att fästa sig allt för mycke vid något eller någon. En rädsla för att slå sig till ro och känna att nu är jag hemma. Voxnan, älven är nog det närmaste jag kommer något som kallas mitt. Något jag hör till. Vi har alltid varit nära varandra. Floden och jag. Det där alltid rörliga som inget annat längtar efter mer efter än att till slut nå havet och blanda sig, bli ett, med ursprunget till livet. Modern.

Det är fånigt såklart. Såklart har man relationer. Starka. Barn, fru, vänner, släktingar.