Är väldigt nära att ta till gråten idag. Det är inte ofta. Men försöker man sätta upp två meter kabel och inte klarar av det – men man måste ju klara det – så känns allt skit. Det är fan HOPPLÖST! Åt helvete helt enkelt. Vänsterarmsseger och högerarmsnederlag. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. NU!
Så jag sitter där. Måste gå ifrån. Tycker synd om mig själv. Jo, det får man väl göra. Ibland i alla fall. Är nära att ta till lipen. Hopplöshetens saltvatten. Den som skulle befria. Men som pojkar inte har som utväg. I alla fall inte vi med rocken i blodet. Vi som bara gråter i smyg i biografernas skyddande mörker.
Men jag reser mig såklart. Till slut. Men gör det med möda. Ben och fötter värker. Jag kan nästan inte gå om jag suttit en stund. Jag fixar den där kabeljävlen. Det som skulle tagit en timme att fixa fyller en dag. Men försöker att inte tänka på det. Det känns inte som en seger när den sitter där. Det är bara hopplöst.
En vecka kvar av penicillinkuren. Sex månader snart avklarade. Intravenös antibiotika oräknad. Ett skitår. 2019.