Jag trodde hon var borta. Igår när jag skjutsat ner K hängde bara läderremmen kvar om halsen när jag kom hem. “Tjocka tanten” var borta. Ja, “Urmodern” är det ju. Någon att tillbe. Mamma till oss allihop. Människosläktets moder. Jag blev såklart ledsen. Vi har hängt ihop länge. En gåva från K i begynnelsen. Min tur-amulett. Någon att hålla i handen när det kärvar.
Men nu på morgonen låg hon alltså kvinnligt utsträckt på tjocka tanters vis – stolt över en kropp som blivit det den blev efter många födslar – på låtsaskontorsstolen. Urmödrar söker sig tillbaks såklart. De vill inte vara borttappade någon längre stund. Möjligen är det någon av de i skollokalerna evigt vandrande skollärarna som la henne där under nattens lektioner. Upphittad, kanske, av en elev. De är stränga men snälla de där gengångarna. I alla fall om jag masar mig härifrån låtsaskontoret vid tolv ungefär. Innan nattens lektioner med de eviga kvarsittarna börjar. Men, såklart, det behöver ju inte vara någon av dom. Kanske hustomten hittade henne
Hur som helst. Jag är nöjd över återföreningen. En bra början på denna nya dag.
Godmorgon!