Lärde mig ett nytt kommando på Linux igår. Det är som att hitta diamanter i en hög av älgskit det där ibland. De finns där. Nästan allt gör de verkligen det. De problem man sitter med har oftast plågat någon annan innan man själv sitter med det. Någon som gjort en ansträngning och löst det för alltid. Men svåra är de att hitta de där småprogrammen.
cut använder jag ganska ofta i script. Ett annat höjdarutility. Men igår alltså ett nytt. tr. Borde skrivas i 72 points såklart. Två anspråkslösa tecken öppnar upp en värld av enkelhet. Ja, tamefan om inte tr kommer att bli mitt älsklingskommando framöver. Den nyfikne kan frälsas här liksom jag gjorde igår.
m4 är en helt annan sak. Ibland måste jag ge mig in i den världen. Det knottrar sig på kroppen och kalla kärar far fram sicksackande över ryggraden. Man håller andan och skriver kod försiktigt som om det var sprängladdningar inblandade. Men förvåningen när det till slut fungerar som man vill gör att det rusar glädjeendorfiner genom kroppen som hos vilken anna knarkare som helst.
Det finns en underlig glädje i att automatisera processer med script. Man dras liksom in i det där med lätthet. Sitter där i några timmar. Känner enorm tillfredsställelse när det fungerar. Måste trigga något primärt hos människan.