Ljusare. En andra dämp snö. Som faller ner i natt. Den blir antagligen inte kvar. Plusgrader. Smälter. Bort. Försvinner. Jag litar på träden. Mycket blad kvar. De vet att det inte är riktigt dags än. Väntar in i det längsta. Som jag gör. Behöver höststormar. Påminnelser. Chock. Sen omställning. Till slut. Acceptans.
Man borde beställa dubbdäck…
Men…
Aningen blått här idag. Men bra för låtsasarbete. Det går som bäst då och inspirationen går i topp. Man skulle kunna tro att det var tvärt om. Men saker är sällan de man tror.
Det är dags att dra igång den här dagen. För freden. För friheten. För de tre apornas hämnd. Eller något. Funderar man för mycket om “varför?” kommer man nästan alltid fram till slutsatsen “meningslöst”. Åtminstone om man är riktigt ärlig mot sig själv. Så tänk inte så mycket. Man lyssnar på K. Hör hennes ord. Kör istället. Hela vägen in i allt det där. Låter det blå omsluta varje del av min kropp, mitt sinne och stannar där inne som om det var ett kassaskåp där dörren gått igen och man har nycklarna kvar i sin ficka.
Godmorgon proletärer