Jordens arvingar av Ildefonso Falcones
Har man läst Katedralen vi havet, så har man såklart förväntningar på den här boken liksom man hade på uppföljaren till Katedralen vid havet. Men om den första är ett verkligt mästerverk som man bär med sig livet ut så når den här, liksom den direkta efterföljaren gjorde, inte fram dit. Långt ifrån. Men dåligt? Icke.
Jag läser den här boken med glädje. Fast ibland känns det som om författaren sitter där och skriver nya sidor och kapitel som läggs till där i slutet, just i den stund jag läser, för den tar liksom aldrig slut. Det rullar på.
Ja sen är det eländet. Det här är värre än en värld styrd av en moderatledare tillsammans med KD och SD. De rika gör som de vill och det fattiga är deras spelpjäser som skall hållas kvar där nere till varje pris eftersom just det är garanten för de privilegierades lyckliga livsstil. Så mycket elände och olycka alltså så att till och med en fascistledare skulle gotta sig åt det.
Men värst av allt är kyrkan. Allt det där skenheliga som en gammal Edsbybo så väl känner igen från 70-talets Edsbyn, men som här är så mycket värre, eftersom kyrkan besitter sån makt i sitt samarbete med de styrande. Jag kräktes då på det där och jag kräks nu på det där.
Men en bok som man kan läsa? Ja absolut. I alla fall om man har lite tid.
Andra böcker jag läst finns här.