Så sent igår kväll när månen var fullt uppe. När den stod där på himlen och lyste klart som en strålkastare. En sisådär 363 tusen kilometer bort men tydlig och verklig där ute. Hårt hållen av osynliga, oförenade grundkrafter. Återkastat ljus på “mitt” alldeles eget berg i världen. Upplyst som om det vore dag. Men blått ljus, inte vitt och skuggor långa mellan träden som forna kvinnors svarta sorgsläp. Blått ljus som iscensatts för den sogsnaste bluesen på en sliten olaglig bar i Mississippideltat och för de alltid förlorades oändliga vemod där vid de slitna borden. Skuggor som svarta speglar av själens mörkaste vrår där de olyssnade munspelens molltoner föddes men aldrig släpptes ut.
Jag tar av mig alla kläder. Rusar upp där på berget. Höjer mina händer mot vår syster, forntida barn av Theia och Jorden. Låter själen lugna sig och vattenmolekylerna i min kropp känna kraften från månen. Låter solens reflekterade fotoner absorberas i min nakna kropp. Värma mig med kyla. Lyssnar på vargarna som gör detsamma på berget längre bort. Deras ylande fyller de skogsklädda dalarna med sorgen. Så jag följer med, släpper ut mitt innersta. Skriker ut mina vånda med full hals över att livet håller på att ta slut. Allt det oälskade. Arbetslösheten. De gråa hårstrån som finns där i mitt hår. Den medelålderns oformliga feta kropp som inte borde vara min. Glömskan. De krumma benen. Otillräckligheten. Kärlekslösheten. Fantasins förbleknande. Saknaden efter dom döda. Morsan och farsan, mormor och morfar och en farmor och en farfar jag inte kände. Ingrid, Hasse, Lilly, Anna, Gösta, Rut… Vänner som inte finns längre. En bror som alltid var så långt borta. Konkursen som tog allt. Sveken. Pyramiderna jag inte sett. Allt det förlorade och allt det aldrig funna. I skriket finns allt med. Skriket som förenar sig med vargarnas ylande i de månbelysta dalarna.
Och månen håller om mig som den ende som vill trösta. Hårt och fast. Låter mig gråta ut. Hulkande gråta i en stark och trygg famn. Och jag ylar och gråter därför att jag för en gångs skull är tillåten att vara den svage och inte den starke. Och jag känner tillförsikten fylla mig från foten och uppåt. Det ordnar sig. Det sorgsna inom mig lättar lite. Bara lite men tillräckligt för att lämna plats för glädje och kärlek. Så när solen till slut går upp är jag helad. Kall, tom, naken och pånyttfödd där i gryningen. Det är dags att gå hem.