Har tänt mitt ljus. Men först har jag sandat, fyllt fågelmat och matat Huilken. I den ordningen. Frukost, kattmatning, axelövnigar och dusch oräknade. Men allt det där är vardag. Vintervardag. Brukar vara lite sopa bro och skottning också såklart såhär på vintern. Men annars är dagarna rätt lika här på en kulle ute i ingenstans.
Gå min timmesrunda borde jag också. Men halt och något tröttande iu kroppen håller mig tillbaks där. Enkla ursäkter såklart från en slöing. Jag mår ju bra av det där.
Men nu in i min egen värld. Åkes värld. Där, där jag trivs som bäst. Ja, fast sant är det kanske inte det sista. Trivs lika bra vid havet och i skogen och i grön IKEA soffa. Just det där handlar mest om hur man är inne i huvudet. Som när man säger att man längtar bort från Los. Egentligen är det sig själv man längtar bort ifrån. Den där längtan bort hade varit densamma om man bott i Stockholm eller New York. Man flyr aldrig från det egna jaget. Fastlimmad där. Måste stå ut hur trött man än kan bli på sig själv. Underlig är ju inte den där tröttheten ändå. Man måste stå ut med sina egna tankar 24/7. Ja och så imponerande är de ändå inte för det mesta.
Jag gillar Los. Annars hade jag såklart inte blivit kvar. Eller vi. Men det är inte ett förbehållslöst gillande. Äkta känslor kan inte vara det. Världen är inte svart och vit. Inget är perfekt. Inget är dåligt. Allt är något däremellan. Jag blir alltid misstänksam mot dem som befinner sig i ytterligheterna. De kan vara helt dumma i huvudet eller också ljuger de. Det finns inga andra alternativ.
Gårdagens kodareufori lär väl gå över om en kvart. Det behövs bara verkliga problem för att man skall falla ner på jorden igen. Verkliga problem är universum fullt av. Man behöver inte ens söka efter dom. Men det är väl det programmeraryrket och ingenjörsyrket handlar om. Att lösa problem. Det är det man måste gilla för att kunna hålla på. Bensin är de där korta ögonblicken av seger. Som igår. Antar att det inte är så stor skillnad mot vilken idrottsman som helst förresten. Oändliga serier och dagar av hård träning. Korta ögonblick av rampljus och medaljer.
Fast medaljer ramlar det ju sällan in här såklart. Här får man klappa sig själv på axeln. Försiktigt.
Godmorgon