T hälsar på. Kamrater förr. Kamrater nu. Han nyopererad för prostatacancer. Har besvär. Jag, som jag är med mina småkrämpor. Vi är märkta av levda liv.
Jag möter en gubbe. Han möter en gubbe. När vi båda var för sig tittar oss i spegeln ser ingen av oss en gubbe. Det är konstigt det där. Man ser bara sin egen ålder när man studerar andra. Där och hos träd som var små när man var barn men är stora och fullvuxna nu, inser man sin egen ålder. Inuti är man evigt tjugotvå.
Men det är så enkelt med en människor man känt ett helt liv, Det bara fortgår. Behöver inte prata så mycket gamla minnen. Man har många av dem gemensamma ändå. De behöver inte ältas. Vi håller oss till nuet. Mycket krämpor blir det såklart. Aj och oj liksom. Men glada tankar om fortsatt liv dominerar ändå.
En dag kommer en av oss stå ensam kvar och den andre vara borta. Ingen av oss vet idag vem som blir den som blir kvar. Jag är några år äldre. Sannolikheten att jag lämnar först är därför stor. Men ingen vet.
T. är nog den ende riktige vän jag haft i mitt liv. Att stå ensam kvar utan honom skulle bli början på något sämre. Att den sista länken tillbaks klipptes av och försvann för evigt.
Men än lever vi. Än kan vi röra på oss. Än finns det hopp. Hur länge vet ingen.