Klockan är strax efter tre på morgonen i New York, Times Square. Det blåser en kall vind över gatorna. Det Amerikanska snabbmatsskräpet yr i vindbyarna. Taxibilarna skjutsar hem de allra tappraste från festerna och de coola klubbarna. Några få vandrare är på väg till sina arbeten. Ensamma eller i par. Trötta steg. Vill inte. Någon, med sömnproblem som blivit en vana, vandrar sin vanliga nattvandring för att försöka hitta den ro och frid som behövs för att få sova ytligt åtminstone i en timme.
Jag tittar fortfarande ganska ofta på den där livekameran. Låter den rulla på en skärm som sällskap. För mig är det här en annan värld. Långt bort på alla sätt från vad man har på en kulle i Los. Jag gillar den kontrasten. Mycket.
Kanske hoppas jag någonstans att få se den svarte mannen igen som så tåligt väntade den tidiga morgonen i kylan för några år sedan. Som väntade på någon som aldrig dök upp. Som till slut vandrade därifrån med alla sina saker nedpackade i en jutesäck. Hur gick de för honom? Hittade han hem till slut? Känner han någonstans inom sig att jag sitter här och undrar hur det gick för honom?