Tre vita bussar vrålar upp för backen hit upp till kullen. Jo, nästan allt med motor som skall upp för våra backar vrålar. Det är brant. Dom här tre vita bussarna vrålar dock lite mer, lite högre, som om de gett sig fan på att ta sig upp hela vägen upp för backjäveln men inte riktigt orkar med det. Alltså nästan inte orkar, för upp kommer dom. Hade de varit skidåkare istället för bussar så hade de alla tre fallit ner bakom mållinjen med skidor pekande i konstiga riktningar som bilden av en skdåkare i mål tenderar att alltid se ut. Men nu är de alltså bussar. Vita.
Ut ur fordonen väller sisådär arton personer. Alla unga. Tjugoårsåldern. Jodå, det är mina elever. Från Gävle. Mest tjejer. Ni vet flickor och pojkar som är i sin bästa ålder. Det blir liksom inte bättre än sådär som det är där i ålderstrappan. Man blir inte vackrare. Man blir inte mer självsäker. Nej inte ens smartare.
Tjejerna har vita särkar på sig. Det är då jag kommer på att det är Lucia idag. Jodå, grabbarna, fyra till antalet sätter på sig strutarna. Var kommer den där galna iden ifrån egentligen? Någon måste ju ha kommit på det en dag. Tjejerna har alla ljuskrona på huvudet Lite galet det med. Men bättre såklart än utstuckna ögon. Om man tänker så. Alla är lucia. Här finns inga tärnor. Ja och in väller det. Fnissande. Gladögda. Det skall serveras kaffe på sängen. Jodå lussebulle och pepparkaka också. Japp, det måste ske på sängen. K tittar förvånat och nyvaket upp från sin sida när jag går och läger mig igen med hela gänget som följe. Det är ju inte varje dag som horder av ungdomar väller in i vårt sovrum. Men själv, när det blir pinsamt, så går jag in i den där andre. Han som klarar alla sådana situationer. Kan göra allt, ja och lite till, utan att skämmas det allra minsta för något endaste alls.
Men trevligt är det såklart. De sjunger några sånger. Ja och det är vackert. Jag gillar de här människorna. Jag älskar att få ha dem som arbetskamrater/vänner/elever under några år där på skolan, speciellt eftersom det är under en tid när de färdas från barn till vuxna. En så tydlig utveckling de genomgår just under de där åren. Ja som man gjorde själv. En alltid lika fascinerande resa att åse. En ynnest att få vara en liten del av.
Det är när en av luciorna tappar kaffepannan rakt över mig som jag vaknar. Hon skall servera påtår men snubblar på lillkatten som desperat försöker avlägsna sig från sovrummet. Japp, hett kaffe över hela mig…
Jaha liksom. Man tänker det. Jaha… Det var inte på riktigt. Man drömde bara… Igen… fast kanske tur ändå…