Nytt år snart. Jag tänkte ta tag i övervikten det här året men av naturliga skäl blev det inte så. Det får istället bli nästa års löfte. Att gå ner några kilo. Börja röra på sig lite mer. Det är sannerligen dags att verkställa det där löftet. Om man skall leva vidare några år till. Det känns som jag vill det. Att jag har saker kvar att göra. Konstigt egentligen. Man borde vara klar för länge sedan med att leva. Egentligen. Är inte redan det här övertid egentligen?
Annars är det helg här i huset. Vilar mest. Fast planen vara att åstadkomma lite annat. Men det är sådär. Sömnskulder från låtsasarbetsdagar betalas på helgen. Jag läser en stund där i soffan efter frukost, sen somnar jag gärna. Sover några timmar. Hårt. Snarkande. Ordömmande.
Livet är så trivialt. Men själv tror jag att jag vill ha det så. Att det duger. Att det inte behöver vara så märkvärdigt. Att man redan nu har mer än man saknar. Att man kan uppskatta det normala.
Men jag vet såklart att det hjälper en att förstå ljuset värde om man först sett mörkret. Man måste nog till och med ha en påminnelse då och då om att det finns där. Annars kan man liksom aldrig ta till sig det ljus som erbjuds. Men förnöjsamhetens sinne är den finaste gåvan en människa kan få. Den har såklart ett pris som skall betalas den med, precis som djursholmsvillan har det. Inget kommer till en utan att man måste ge något tillbaks.
Den bästa komplimang jag någonsin fått när det gäller mitt skrivande fick jag från en vän från förr. Han hade sparat en av mina texter och sen lästa han den tillsammans med sin familj där på julafton. Kanske är det just den känslan man får när trettiotusen i en arena sjunger med i en låt man gjort. När man förstår att något man gjort verkligen betyder något för någon annan. Jag blev rörd när jag fick höra det där. Verkligen rörd. Ja och glad.
Fast det positiva sätter sig inte på en lika hårt som det negativa. Eller snarare var det så förr. En negativ kommentar vägde som lastbilslass i jämförelse med alla positiva kommentarer som liksom vindpustar nästan osynliga drog förbi en. Men kan ske har jag växt där. Ingetdera betyder så mycket längre. Jag går åt mitt håll vad än som sägs eller tycks. Fast det har jag såklart alltid gjort. Men lättare nu. Som blind och döv för allt tyckande.
Fast kanske har det varit fegt att fly ut i skogen såhär som vi gjort. Att inte våga stångas med de andra tjurarna. Fast jag tror ändå att det här har varit min väg. Rätt väg.
Det finns alltså en frihet i det här att åldras.
Annars längtar jag efter sommar. Men november och december har rasat förbi i år på samma sätt som förra året då de verkligen försvann i rekordfart. Hopp finns att också januari och februari kan rinna förbi på samma sätt. Hur som helst är det här bra månader när det gäller låtsasjobb. Mycket händer här under den här tiden. Visst, allt jag gör går tillsynes spårlöst förbi för resten av världen. Tills, då ibland, då man får höra vad det man gör betyder något för någon. OK, Små saker. Som egentligen är stora saker. Viktiga att ta till sig för att inse att man faktiskt, ändock, också är en liten kugge i det stora maskineriet där varje liten skitkugge också har en viktig uppgift.
Men nu skall jag gå upp. Jag har bara varit ner och hämtat ved och hängt upp julkulor och girlanger ute på bron. De enda av uppgifterna som blir verkställda idag. Jo lite snöskottning och pelletsfyllande också såklart. Sådant som inte räknas. Så nu blir det snart lite mat, brasa och någon film. Inget dåligt liv. Vad vore livet utan de där björkvedsbrasorna i öppna spisen? Visst, det är knappas ekonomiskt att elda i en öppen spis. Men själsligt sätt betalar den där eldens sprakade tillbaks varenda krona i runsvärme som den forslar ut genom skorstenen. Jag lovar. Man måste leva livet med båda hjärnhalvorna påkopplade.
Jag hoppas att ni andra, alltså du som just nu läser det här, får en riktigt fin lördagskväll. Några av er vet jag ju vilka ni är och ni får en positiv tanke här och nu, men ni som är okända för mig, alltså de flesta, ha nu en riktigt skön lördagskväll. Njut av att vara en av de som fått ett liv att leva.