Trettiotvå år är en lång tid. Men det är precis så länge sedan idag – eller snarare ikväll – då hon satt där med sina tjejkompisar på golvet i det gemensamma korridorrummet på Kantorn i Uppsala. Korridorfest. Hög musik. Kvinnorna valde. Aldrig jag. Hon frågade om vi skulle dansa och ja det var ju sant, jag dansar ju inte. Inte helt sanningsöverstämmande såklart. Var ju tvungen den där gången när vi måste ställa upp på gammaldanskursen för att få ha replokalen kvar. Kanske blev jag upptvingad någon mer gång också. Helt säkert är det i alla fall att det var som en väldigt ovillig dansare i så fall. Musiker dansar inte! Inte ens dom som just då get upp musiken och pluggade fysik. Så jag sa nej. “Jag dansar inte”. Jag vet inte vad som hände sen. Det poffade liksom till på något sätt. Kanske dansade vi innan själva “poffen” men i alla fall inte efter. Hur om helst så har vi nu kämpat på vid varandras sida sedan dess. Hon blev min fru Karin Hedman Marner efter några år. Vi fick två söner. Har gjort en jäkla massa tillsammans. Eller i alla fall måste vi ju ha gjort det. För på tre decennier borde man ju hinna med en del. Men tiden går fort och detaljer bleknar. Det är synd men likväl är det så.
Att det är trettiotvå år sedan är och förblir hur som helst helt ofattbart för en enkel själ som mig.