Jag vaknar av en sådan där röst som man hör på uppvaket efter en operation. Ett irriterande piggt men vänligt “vakna” från lite långt håll sådär. Det enda man vill i det läget är att sova vidare. Fast nu bli jag såklart också lite nyfiken. Lyssnar. Tänker. Var kommer rösten ifrån? Är jag på sjukhus? La jag mig inte i min egen säng igår?
Så jag ligger där och lyssnar. K ligger bredvid mig så hemma är jag definitivt. Klockan på nattduksbordet visar 03:37. Alla sover. Någon mer aktivitet eller röst hörs inte förrän K efter tio minuter eller något sådant börjar mumla och röra på sig och försvinner upp på toaletten. Själv ligger jag kvar där i någon slags lyssnande, upplevande, halvdvala. Känner efter om jag skall följa K’s exempel efter att hon kommit tillbaks. Mellanläge i blåsan. Man klarar sig och man irriterar sig på känslan av kissnödighet.
K kommer tillbaks. Mosig. Lägger sig. Sover igen efter några minuter av de lugna andetagen att döma. Jag bestämmer mig till slut för att ändå gå upp och tömma blåsan. Staplar upp. Klarar av toabesöket. Staplar tillbaks till sängen. Vänder mig på min favoritsida, den mot klockan. Urtavlan visar 03:37 fortfarande och slår precis om till 03:38. Somnar.