Det är måndag här på kullen. K, som behöver gå ut, rapporterar regn. Japp i januari. Nope, det är den första gången man upplevt det här uppe. Men jag går alltså inte ut. I alla fall inte ännu. Fåglar skall väl ha mat vad det lider. Alltså bör jag gå ut jag med. Men senare. Inväntar ljuset. Behöver det.
Tittar man här ser man tydligt varför vi har det här varma vädret. Värme, hämtad från, ekvatorn pumpas upp upp till oss en mass. Mig gör det såklart inte så mycket. Jag applåderar det rent utav. Men alla snöälskare lider såklart. Inte ens jag vill att folk skall behöva lida. Tio minus stabilt är väl annars den bästa vintertemperaturen.
Fryser gör man dock inte. Inte alls just nu. Det är ju hur som helst något som man måste höja ena ögonbrynet för såhär mitt in vintern. Speciellt när det gäller mig. Jag fryser som känt alltid annars.
Blir en felfinnare av värsta sorten på fredagen. Hatar mig själv för det. Man bör kunna hålla käften om bagateller. Men gör alltså inte det. Skäms. Vill inte vara sådan. Men åtminstone noterar jag när en av mina dåliga sidor hoppar fram och bråkar. Inte alla som gör det. Åtminstone en liten tröst.
Men, livet är gott här på min kulle. Man är visserligen gammal, alltså stel, mer eller mindre enarmad, ser dåligt, osv… men glad inuti huvudet är man. Det hjälper. Ja och sugen på livet. Nyfiken på vad som händer. Det där tar mig framåt. Får mig att uppskatta dagarna som går förbi. Det handlar alltid om lite av den inställning man väljer att ha till livet och skeenderna också.
Men nu, traska visare, bocka av och lägg till. In i evigheten. Fast utan amen.