Man måste ta bilen och åka ganska långt in i skogen för att hitta det gamla ödetorpet. Även om man vet var man skall stanna så måste man veta precis var det är. Man får leta sig in i skogen en bra bit från vägen. Här finns boningshuset kvar, ladugården och ett härbre. Lite längre bort en smedja. Man var självförsörjande på det mesta här.
Skogen har tagit tillbaks det man en gång med hårt slit kämpade sig till. Granarna växer nära igen. Skogen är snabb med att ta tillbaks sitt. Vilka bodde här? Varför lämnade man? Symaskinen som är kvar. Skon. Husgeråden. Allt det andra. Varför tog man inte ens med sig sina saker? Var finns ättlingarna till dom som en gång byggde det här? Vandrar dom omkring på Stockholms gator ovetande om att torpet står här i skogen och förfaller?
Men man vet inte. Kan låta fantasin spåna fritt om man vill. Beundra människorna som slog sig ner såhär mitt i skogen. Byggde sina hus själva. Bröt marken. Tillverkade sina egna verktyg. Känna sorg för det som till slut fick någon att ge upp sitt livsverk en gång. Lämna allt detta. Se på det en sista gång och bara gå härifrån.
