Vi tittar på Brevbäraren som byggde ett palats på fredagen. En film jag verkligen gillar. En verklig händelse som filmatiserats. Japp adderat till min “att besöka” bucketlist. Definitivt. Trettiotre år tar det för brevbäraren. Jag tänker på mannen i Indien som gör passet genom berget. Tjuotvå år tar det för honom att komma igenom. Samtiden ser de här männen som “galningarna”. De normala sitter kvar på caféer röker och dricker sitt kaffe. Det får en att ännu en gång fundera på vad som är “normalt”. Naturligtvis inser man också vilka krafter vi verkligen har i oss. Om vi släpper dem fria. Fantastiskt.
Man inser också i den här filmen, som så många andra gånger, att ingen gör något ensam egentligen. Brevbäraren har en fru som finns där. Det behövs, det där stödet, om någon skall kunna uträtta storverk. Om man skall kunna stå emot glåporden och “det går inte” ramsorna från dem som aldrig presterar något bestående.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen. Finns på Ciniasterna.