Det är tungt att knappa just nu. Skärmen skall vara ungefär trettio centimeter ifrån mig för att det skall fungera. Det där gör mig såklart trött i både kropp och ögon och i själen. Det blir ingen optimal arbetsställning. Nyttigt är det säkert inte heller. Men jag försöker. Ger mig inte. Fast nära nu – definitivt. Det här går inte så mycket längre.
Ögonmottagning som skickar mig till optiker som skickar ny remiss till ögonmottagning i en evig karusell har uppenbarligen dock ingen brådska. Man står kvar i den där kön. Man hoppas att de som står där framför mig har det värre och inte bara skriker högre.
Men skall väl släppa lite programvara den här veckan var det tänkt. ÄNTLIGEN! Men egentligen betyder det väl ingenting eftersom man bara börjar om i och med att släppet är gjort. Ja och stora releasefester blir det sällan här. Läs gärna “aldrig” där. Fat man skall såklart “aldrig” säga “aldrig”. Torde gälla i skriven form också.
Men allt är gott här med undertecknad. K är däremot hemma och är sjuk. Inte gott där såklart. Men vips så är hon väl på benen igen endera dagen. Det skall mer till än lite influensa för att sänka henne. Tuff brud i …
Ute tar vindarna i. Men inte mer än att man njuter av att befinna sig inomhus. Ja ut kan man inte gå. Går man ner för trappen är man rätt vad det är i Ljusdal. Swiiiiiiiish och “hej vad det går”. Liksom. Nerför hela vägen och halt som fasiken är det. Så man stannar inne. Hemsk tanke att försöka ta sig tillbaks uppför backarna därifrån igen nämligen. Eller att bli kvar. Otäckt.