Det faller en sådan där lätt, fin pudrig snö. Har gjort det sedan i lördags. Snötäcket här opå kullen har fyllts på med två och en halv decimeter. Till och med en innesittare och vinterhatare som jag känner den där längtan ut till branta skidbackar. Swiiiiiish, swiiiiiish, swiiiiiish och så flyttar det där lätta pudret på sig som ingenting liksom. Som om den var vattenskidåkarvatten far kaskader upp. Faller sakta ner igen där nu bara spåret efter skidorna är kvar. Det som var nu förr och nyss nu och är lämnat bakom mig.
Inte ens skottandet är någon större belastning. Man står där och njuter. Tystnaden. Lättheten med vilken man flyttar snö från en plats till en annan. Tre grader kallt och vinter när den är som bäst.
Jodå, det finns dagar när vinter inte är så dumt alls.