Det är fredag idag. Så säger i alla fall min hjärna. Ja den sa att det var torsdag igår också. Möjligen vet den något som jag inte vet. Det är nämligen rätt ofta så.
Här hostas det fortfarande för full stryka. Men formen är ändå skaplig. Alltså inget att klaga på egentligen. Ja möjligen då att jag skulle vara närmare synförbättringar än vad jag är nu om det inte varit för allt detta hostande. Men man har lärt sig att det är som det är. Får anpassa sig. Det brukar ordna sig till slut. Ordnar det sig inte får man anpassa sig. Svårare är det inte.
Men försöker knappa på. Blir såklart tröttare än vanligt. Får kämpa på lite. Visa vad jag går för. Som om det inte alltid varit på det viset. En kamp.
K, som har semester idag, berättar om snödroppar på baksidan av huset. Ett normalår hade jag nog sett dom jag med. Men känner ingen lust för att vandra omkring och längtas där ute. Det är bara nyanser av grått. Alltsammans och lite till. Så jag kan lika väl sitta här inne och frammana vårtecken för mitt inre. Det är så de bjuds i år.
Alla tycks förutsätta att den här pandemin skall vara över på några månader. Men vad är det som säger det egentligen? Den enda erfarenhet vi egentligen har av en pandemi i den här skalan är väl “Spanskan”. Där pratar vi tre vågor och två år. Orkar man ens tänka i de tidsperspektiven. Myndigheter måste väl antar jag. Vi andra kan väl bara hoppas att de inte blir så.
Men fredag är det alltså inte. Grön IKEA soffa får stå där och vänta till imorgon. Det spelar ingen roll att hela min lekamen skriker om att få lägga sig där och bre täcket över sig. Jag är nämligen en hård låtsasarbetsledare som inte tillåter sådant utan allvarligare känningar än de nuvarande. Fast allt är såklart enkelt och lätt när det bara är på låtsas.