Vattenmelonen av Marianne Keys
Ni vet. Man är på jobb i en stad. Går på den där puben och äter kvällsmat innan man skall tillbaks till jobbet. Vid ett bord bakom en sitter tre tjejer i strax före trettioårsåldern och pratar. Det har druckits en del. Lite för högt pratas det. Lite för indiskreta saker uttalas så att alla hör.. Fnissande. Ömsom flabbande. Man kan naturligtvis inte låta bli att lyssna. Noga. Tar den där desserten – fast man egentligen inte har tid – också för att får höra hela historien om den där karsloken.
Precis så känns det att läsa den här boken (som man). Den är skriven till en annan kvinna och här är man då en ickekvinna som läser den. “Är det så dom tänker” liksom. Japp precis så. Så jag läser den. Den är rolig. Bitsk bitvis. Fungerar att läsa också för en man. Faktiskt.
Andra böcker jag läst finns här.