När jobbsökarnejen blir för många och man känner sig för ratad får man plocka fram klipplådan. Den tröstar kanske inte heller men man har såklart glömt det mesta som skrevs en gång och en del minnen vaknar till liv. Visst sant och annat osant såklart. Ingenting finns de av värde där till slut ändå.
Pratade med HR på Spotify i veckan. Dom söker toppkrafter för några projekt. Man snackar om att man söker nästa rockstjärna (men menar programmerare) och pratar om jobbet som nästa gig. Som varandes supernörd själv kan jag inte göra annat än att småle lite för mig själv. Deras applikation som strömmar musik på min dator suger i sig 92M av minnet i burken. Ja man skall nog vara rockstjärna och inte programmerare för att lyckas med det… Å andra sidan är det väl bra i förhållande till vad andra lyckas konstruera. Google Drive suger i sig allt minne på min burk och 100% av processorresurserna om det blir mycket filer att synka. Man skall visst vara stjärna för att jobba där också.
Jag söker som personlig assistent numera (hugger på det mesta). Men ingen verkar vilja ha mig som det heller. Man är gammal… 😉
ps Eftersom det där lätt förbannat bittert så måste jag tillägga att den o-coole gubben från Los varken känner sig o-cool, gammal eller ens bitter. Med det är ju en annan historia det. ds