Tjoff och slurp

Ett snitt på 2 mm. Ultraljud för att lösa upp den gamla linsen. Sug. In med en ny lins. Direkt efter det. Livet blir ett annat. Världen får klara färger. Världen där utanför når hela vägen in till min hjärna.

När jag kommer hem ser huset nymålat ut. Familjen har fått skarpa ansiktsdrag. De “taskiga datorskärmarna” som jag kämpat att läsa på är plötsligt skarpa som om någon kommit på en helt ny teknik och ställt dit två skärmar med den på mitt bord. Jag är överväldigad. Helt!

Men visst. Ser dubbelt fortfarande. Skärpan finns inte riktigt där ännu. Jag kör med ett par glasögon som är tio år gamla och ordentligt fel i förhållande till min “nya syn”. Pupillerna är “stora som hus”. Det skaver och knirkar i ögat. Det skall ta sex veckor innan allt stabiliserar sig och man kan prova ut nya glasögon. Men redan här. Vilken lycka! Vilken skillnad. HURRA!

Mitt andra öga. Det jag har samlat på mig argument för att också få ta. Jag har aldrig egentligen sett annat än konturer med det ögat. Det går inte att mäta på ens eftersom det är så mycket grå starr. Men självklart säger man. Det måste opereras. Vad sägs om nästa vecka? JAAAAA!

Så trött men lycklig sitter jag här på låtsaskontoret nu. Det är en bit kvar på den här resan ännu. Man får helt enkelt bara hoppas att allt skall gå lika bra i fortsättningen som det gjort idag. Japp, ett nytt liv. Faktiskt. Jag är glad och stolt att jag bor i ett samhälle där vi solidariskt ser till att alla kan få sådana här operationer utförda för en symbolisk summa. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan väl försvara det där Trumpiska tänket. En utvecklad människa (och ett utvecklat samhälle) kan inte ha den själviskheten i sig helt enkelt.

När jag tittar på bilden från väntsalen i Ljusdal ovan så tror jag att min telefons kamera har blivit bättre den med. Men så är det såklart inte. Det är bara jag som trätt ut ur skuggvärlden och ser det jag inte kunde se förut. Tänka sig.

Detta ÄR lycka!