Morgon. Inte utan min tekopp. Jodå, det fungerar med kaffe också. Eller inget. Men helst te. Earl Grey. Tröttnar aldrig. Det skall sippas. Räcka en stund. Sista slurken hälls i halsen strax innan koppens innehåll är helt kallt. Sen kan man gå vidare. Starta dan. Den som alltså börjar perfekt.
En kusin begravs idag. Lämnar oss för tidigt såklart. Jag klarar inte av begravningarna längre. Prästerna som talar som utvalda och självutnämnda representanter för något slags högsta chefsskap. Tänder ett ljus här hemma och skickar en tanke istället. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag tänker så. Men vet ju att många gärna ägnar sig åt just det ändå.
Men all denna död. Kamrater och släkt. Unga och gamla. Det är jobbigt.
Skickar iväg en release igår. Andi drar iväg två. Det står alltså inte stilla. Bra det.
Måste försöka få till en ny telefon. Den senaste – en en mycket uppskattad gåva från en VSCP medarbetare – går bara att starta om man har tur eller i alla fall ganska mycket tålamod. Men har en gammal Iphone 4 liggande också. Kanske kan man klara sig ett år med den.
Telefoner och bilar. Ointressant. Fast användbara. Men det där dreglandet över dem. Nope, inte för mig.
Ser bra. Däri finns lycka.
Men nu skall jag hitta på något. Varför inte liksom. Nu när jag får leva fast andra inte får det. Nog borde man alltså leva för något. Inte bara stå där stilla och trampa vatten i en förort. Bättre att gå på en tung väg och vara levandes än att gå på en lätt och inte vara det. Alltid. Man får inte glömma det. Antagligen finns det mer man inte borde glömma. Men i min ålder räcker inte minnet så långt. Nope. Inte många sanningar finns kvar heller. Allt som är hugget i sten är till för att ifrågasättas.
Så låt torsdagen starta med en rivstart såhär lite sent om sidor.