Svetsa! Nope. Inte min grej. Ändå måste jag försöka svetsa fästen på gräsklipparen när två av tre har släppt och ett tredje (av totalt tre) är nära att gå av. Gräsklipparmotorer skall helst sitta fast. Har jag hört. Joho liksom. Men jag plockar fram svetsen. Fyndköpet. Kvalitet? Nåja? Men “svetsaren” själv är nog det största problemet. Vackert blir det inte. Antagligen varar inte lagningen allt för länge heller. Men just nu sitter åtminstone motorn fast. Bättre det än att den är lös. Kan man tycka.
Liksom.
Men skall man bli bra på något så får man träna. Det går inte på annat sätt. Just svetsning tillhör verkligen inte de områden där jag har tränat nödvändiga timmar. Måste ta tag i det där. Det handlar om familjeheder. Farsan var faktiskt verkmästare och expert på området och kunde i princip svetsa innan han kunde gå.
Gräsklipparen är i stadiet där den repareras under mer tid än man klipper gräsmatta just nu. “Ett år till” tänker man. Ja och den startar på första efter lite kärlek och service så egentligen borde det väl gå. Ja och kanske fungerar det. Det återstår att se.
Vanligtvis blir jag oerhört frustrerad över det där reparerandet. Men just nu, inte. Ingen aning varför. Lite c’est la vie över tillståndet, dagarna och tiden just nu. Det är skönt att stå där och göra något med händerna.
Fast såklart. Det finns mer att reparera. Fick en ny avloppspump till diskmaskinen idag. Japp, den jag och N. bytte värmepump på förra året. “Ett år till” tänker man…
Suck är det väl egentligen.
Fast egentligen gör det alltså inte så mycket. Man får ta en sak i taget helt enkelt. Lösa det. Här finns alltid något mer att fixa.
Igår blev en “musikmakar” dag. Jag kom inte i säng förrän vid ettiden. Härligt. “Thank you for the music” är väl en tanke som jag delar med andra “musiker”, om nu jag nu vågar och får sätta det krävande epitetet på mig själv. Ren kärlek finns det hur som helst i det där. Ändå blev det en paus på alldeles för många tiotals år innan jag tog upp musiken igen. Synd kan man tycka nu. Men saker är som dom är och blir som dom blir. Man kan inte gå och gräma sig över att vägen blev den den blev. Istället får man försöka göra så gott man kan på den vägstump som man står på för stunden.
Min mobil – den jag knackat igång ett tag – beslutade sig för att det var slutknackat i fredags. Dog den död som mobiler till slut dör. Men lagret av gamla mobiler är tämligen fullt här i huset, där inget kastas i första taget, så jag överlever. Dessutom har jag beställt en ny från Hongkong som kanske kommer endera dan om/när Postnord lyckats öka dess pris med några tiotals procent. Inget att säga om det såklart, bara de levererar. Enligt trackingen gick telefonen från Amsterdam den 25/6 så nog verkar det ta tid på sig allt. Fast vem har bråttom? Inte jag. Inte Postnord.
Min dag är till ända. Jag har inte gjort mycket idag för att göra världen till en bättre plats. Det kan jag faktiskt ibland känna att jag gör när jag jobbar med Open Source, det är en stark positiv kraft i världen det där som görs där. Fast idag inget sådant alltså. Inte ens nära tror jag.
Men som sagt. Dagen är till ända och återstår gör bara bok och sömn. Inte illa det heller. Inte mycket oroar. Inte mycket stör. Den bästa huvudkudden sägs det. Det blå inom mig lever sitt liv med en egen styrka. Jag skulle inte vara den jag är utan den delen i mitt liv. Bara vara halv. Därför är jag glad åt den där lite sorgsna känslan som finns där med mig alltid i mitt bröst.
I natt vid tre vaknade jag med en upplevelse som var som om jag låg i solen en varm sommardag. Ljuset omslöt mig. Tänkte ett tag, att nu har man gått iväg till en annan värld. Snopet liksom när man bara ligger här och sover. Men allt var som vanligt när jag gick upp på toaletten. Så det verkar som jag får äran att vara med ett tag till. Om man nu inte skall trassla in sig i tankar om parallella universa och sånt där. Men nope, inte idag. Det tickar alltså på.