Ja eller nej

Kopplar ihop det gamla med det nya. Det finns saker här på låtsaskontoret som legat några år. Samlat på damm och år. Annat finns det å andra sidan som är ganska nytt och nyss kom hit från något hörn av världen. Sådant som fortfarande doftar nytt. Jodå, tiden går. Jag hinner inte med förrän det är dags. Man hinner liksom inte mer än man hinner. I hela mitt liv har tiden varit en bristvara. Om jag är skapligt klar när jag lämnar den här världen en dag så är jag säker på att just det är en del av min sista tanke. Något om vad jag inte han med. Det som grämer mig med döden. Annars är jag inte rädd för den. Men om det ändå fanns tid för allt. Allt man vill. Men alltså. Jag bekymrar mig inte om det där. Vandrar på istället. Försöker hinna med så mycket som jag nu hinner. Alltså väldigt lite. Kanske för lite. Man skulle ju se världen. Hur skall man hinna med det?

Det fanns en tid när jag sa JA, JA och JA till nästan allt. För att vara snäll oftast. Men det kom en dag när jag insåg att det där bara var dumheter. Nu säger jag mest NEJ, NEJ och NEJ. Säger bara JA om allt inuti mig också säger JA. Man blir mer tillfreds med tillvaron efter att man lärt sig säga “nej”. Ja och man får mer gjort av de saker man själv vill göra.

Jag klämmer två sommarprogram idag i den ändlösa backlog som ledigheten fört med sig. Miss Li och Karin Smirnoff. Båda tillför livet något. Har du tid så lyssna. Nu, medan de går att höra med all musik intakt. Den säger lika mycket som orden vem människan där på andra sidan mikrofonen är.

Fast Miss Li är det såklart inte som pratar. Det kunde såklart varit det. Men det är Linda Karlsson som sommarpratar. En viktig detalj. En detalj som nästan alla företagsledare och idrottsprofiler missar när de får chansen att göra ett program i den här serien. Det är människan bakom prestationerna som är intressant. Inte prestationerna. Det är hela grejen med den här programformen. Du måste våga öppna upp alltså.

Fast alla får göra som de vill för mig såklart. Vill man prata om sina guldmedaljer eller sitt bankkonto i en timme så får man väl det. Tillräckligt många kommer tindra med ögonen åt det. Själv stänger jag av.

Jag tömmer ytor idag. Plockar ner saker i lådor där jag aldrig kommer att hitta det jag plockar ner. Men det ser bra ut. Nästan tomma bord. Enprojektsbord. Redo för höst och vinter. Men dammigt. Jag blir känsligare och känsligare för damm med åren. Arv efter min mor gissningsvis. Men en rinnande näsa går väl att leva med.

Det där med att gömma saker. De tär ju roligt när man hittar grejerna igen. “Å fasiken, har jag en sån” och sen snurrar hjärnan igång och vill göra olika projekt med den där grejen och man får bromsa, bromsa, ABS-aktivera, allt man kan. Det händer några gånger idag. Såklart. Men bromsarna har fungerat hittills.

Martin Birch dör, bara 71 år. Gravstenen – den som verkligen inte går av för hackor – är väl Iron Maiden , Fleetwood Mac, Black Sabbath och Deep Purple, eller i alla fall de album han producerat. Men 71 år. En skitålder att dö i. “Mer liv åt alla” måste man helt enkelt vråla. Ja i alla fall för dem som vill ha det. Vill man inte det så borde man såklart inte tvingas till det heller. Få en revolver på posten, rekommenderad försändelse från landstingets enhet för livströtta, med två guldskimrade patroner med silverkulor insatta i magasinet. Sen får man fixa resten själv. Trycka av. Be någon innan att torka upp slasket efteråt.

Men tänk ändå. Martin har haft verklig betydelse i mitt liv, kanske mer än andra som ändå funnits där nära. För vad vore jag utan Deep Purple och Black Sabbath. Nog har de där banden och musiken format mig till den jag är idag. Betytt mycket. Tröstat. Gett energi. Glött i ens inre som en livseld.

Fast det hävdas inga “vila i frid” härifrån. Tvärt om . Rör om i grytan och hälsa han/hon/det/gud att vi behöver mer bra musik här på den här planeten. En snabb återfödsel är på sin plats alltså. Seså, verkställ. Ingen rast och ingen ro. Alltså.

Liksom.

Släktforskade en gång och hittade farfar. Överraskades av att han var född och uppvuxen i Hässjaberg, Los. Det var nästan magiskt. Sen kom Törns-Hans upp på morsans sida. Den Norske soldaten (nåja Norge var Danskt då) som gick över till Svensk arme. Överlöpare. Man undrar liksom var han kom ifrån. Vangs kommun tydligen. Säger inte mycket för någon som inte känner Norge. Fast efter att ha letat lite en stund så tröttnar jag på det där. Det får vara nog med det gamla nu. Åtminstone för ett tag. Kanske skall man ändå åka dit och kolla in stavkyrkan åtminstone. Ja och fjällen. Se den utsikt som Törns-Hans en gång såg. Bara för att.

Men det finns mycket stoft för en släktkrönika i det där såklart. Kanske tar någon i släkten tag i det en dag. Connect the dots och få ihop en trovärdig eller åtminstone underhållande historia som kan återberättas för de som lever sen och de som aldrig såg men ville se.

Egentligen intresserar mig bara en sak i släkthistorien fortfarande. Gammelmormor. Den kloka gumman. Kände hon Lim-Johan där i Kyan? Mötte hon honom med respekt? Japp, det skulle jag vilja veta. Men allt får man inte veta. Bäst är det kanske också att det är så. Jag tycker det är ett härligt faktum att alla känner Lim-Johan men minns inte en enda av dem som skrattade åt honom. Så som det nästan alltid är. Som man kan (och bör) tänka på när man gör valen i sitt eget liv.

Fast nu väntar en bok på mig där bredvid sängen. En bok som kräver att bli läst. Speciellt eftersom det sägs att Ulf Lundells Vardagar tre skall dyka upp imorgon. Jag hinner med största sannolikhet inte läsa klart den nuvarande innan dess så den får läggas på vänt. Biblioteksköer med hungriga läsare kräver att man visar respekt. Om man nu gillar det där systemet. Solidariteten. Att inte bara vilja ha själv och sätta sig själv i främsta rummet.

Har man tur kan man sova med öppet fönster i natt. Det brukar vara liktydigt med god sömn. I alla fall om det inte är för kallt. Men här just nu ser det faktiskt lovande ut. Men sådant där måste förhandlas med K. Såklart. Konstigt vore det såklart annars.

God natt kamrater!