Det regnar inte. Det är inte kallt. Det är sommar fortfarande. Ute alltså. Alltså, varmt utan ansträngning inne också. OHulkat. Jag kör med öppna fönster. Upp med allt bara. Njut. Fast fågelsång. Noll. Men hackspett och skator vid fyratiden i morse. Skator kan många “ord”. Spännande att tjyvlyssna på. De låter dessutom som vilken rädd människa som helst när de flyr för att en hök äntrar området. Men inga problem såklart. Man samarbetar om man är fågel. Jagar bort. Svarta och vita och blå och alla andra. Solidaritet kallas det. För den som inte vet alltså. Förr var det ett ord som en hel del människor tyckte var vackert. Nu för tiden är vi bara några få. “Jag” – ordet – har liksom tagit över världen. Ingen är svagare än “jag”.
Men det är gott att leva en dag till i livet. Man får vara tacksam. Det är enkelt att vara det. Faktiskt.
Nu här på kvällen bara mörker såklart. Men klockan har passerat 23:30 och det är fortfarande tretton plus ute. Alltså öppet fönster i natt också. En lyx för en Hälsing såklart. Man sover bättre. MYCKET bättre. Ja och så kan man lyssna på skatorna på morgonkvisten.
Fast dagen. Det blir visserligen en hel del gjort. Men inte det jag tänkt mig och dessutom mycket mindre. Men det är väl så med dagar som går. Åtminstone ibland. Eftersom det är varmt och strålande sol så kollar jag om jag har wifi vid postlådan och det har jag ju, ja tvåhundra meter bortanför den också. Så där blir det till att experimentera. Man vill ha ett mail när posten anländer. JU! Såklart. Liksom.
Fast egentligen är det väl mest en tänkardag. Behöver fundera ibland. Vägval. Höger? Vänster? Uppåt? Eller kanske rakt nedåt, ner i det djupa hålet. Eller varför inte satsa på alla håll samtidigt för att man inte kan bestämma sig. Eller ingen riktning alls kanske. Lägga av. Vila sig. Liksom.
Den artonde augusti står det “release” i min almanacka. Inte mer än så. Jag har ingen aning vad som avses. Är det jag som skall göra en release? Ja och i så fall varför och av vad? Mystiskt. Liksom.
Är det något särskilt med den artonde augusti?
Ja jag vet inte.
Kommer sannolikt aldrig få veta.
Men det får stå kvar. Utifall.
Fast nu börjar det bli dags att lägga sig. Trött nämligen. Det är väl gammeln. En gång i livet var jag som piggast den här tiden. Nu när telefonerna var tysta och sannolikheten att de skulle börja ringa var nära noll. Med en ständig cigg i mungipan körde man på bortåt fyra sådär. Ackumulerade sömnskuld och hämtade hem sömn på lördagsmorgnarna. Fast man kan visst inte det säger expertisen. Fast då har de inte följt några decennier av mitt liv. För det kan man visst. Fast antagligen betalar man en summa i år i slutet av sitt liv för det där. Allt har ett pris.
Men alltså, nu för tiden är det oftast tolvtiden som gäller. Åtta till tolv utom på fredagskvällar och lördagar. Sömnskuld noll. Ingen återhämtning behövs men hämtar in ändå av gammal vana. Räknar man ihop så blir det en jäkla massa timmar. Bäst att inte göra det alltså. Det blir för galet. Vem vill inse att man är galen?
Så, trappor upp gäller nu. Medicin, tandborstning, läsa, sova. Sen får man hoppas på morgondagen…