Jodå, kom ju på vad den där “release” anteckningen i almanackan står för. Det är ju “Buslåt till Backa-Jan” som släpps (ungefär) då. Ja det där har jag ju såklart släppt tanken på och vandrat vidare i såklart. Det finns fler låtar. Dock bara en (mycket saknad) Backa-Jan.
Sitter och lyssnar på Han & Hans Vänner. Imponeras av produktion och låtskriveri. Borde säga det till Ljungström nästa gång vi pratas vid.
Den stora tröttheten övermannar mig idag. All ork lämnar mig en bit in på förmiddagen. Hatar det! Nej, hade inte börjat lyssna på Han & Hans Vänner när det där hände. Både han och vännerna är oskyldiga till tröttheten. Men vart tog energin vägen? Behöver hålla energinivåerna uppe. Behöver pricka av på listorna. Försöker med mat. Försöker med en kopp av husets starkaste kaffe. Försöker med självsuggestion. Kanske hjälper det. Kanske stjälper det. Just nu kan ingen förbättring skönjas ens om man med kikare spannar in bästa möjliga plats i fjärran.
Ute, japp soligt och varmt, gungar en tom hängmatta under ett träd… Men hen som sitter där på axeln… Behöver jag säga mer. Den där djävulen hindrar mycket som vore gott och upplyftande.
Får väl somna en stund här i stolen. Det har fungerat förr. Familjen förundras aningen över det där. Men fem eller tio eller femton minuter kan göra underverk. Skapa en fungerande människa av en som inte är det. Hur många resor från Stockholm under sena nätter och tidiga morgnar har man inte räddats av den där mikrosömnen som stulits på en parkeringsficka? Går icke att räkna. Mer sällan och räkningsbara är dock de som händer på låtsaskontoret. Men ibland alltså… Det går inte längre… Snark…
Fast kaffet verkar ha lite effekt på misären. Så kanske klarar man av att uppbåda lite energi här på eftermiddagen. Det går såklart inte på annat vis. Även om man alltså inte måste längre. Men man vill ju. Tacksam för att man gör det. Hela vägen in i kaklet gäller.
Man får försöka.