Döden, nej, skojar bara. Vi skall inte prata om döden idag. Någon måtta måste det väl ändå vara på en lycklig fredag. Fast fredagar. Halvdager. Man måste ge sig vid 18-tiden. Det blir liksom inte något gjort. Fast nåja, låtsasjobbare… det finns inte mycket värde i andra dagars sysslor heller. Men så illa som fram till till död skall vi väl ändå inte komma. Fast vad vet man å andra sidan. Men åtminstone inte just nu då i alla fall.
Sugen idag. Sen ringer Ljungström… Nejdå. Inte ens han tar bort suget. Nu var jag stygg. Det gör han aldrig. Det är alltid roligt att prata med den gamle musikern. Idag ringer han för att tala om att han skall skicka ett mail. Jo. De gör det många av mina kompisar. Ringer och förvarnar innan. Näpp, där finns det ingen chans att lära gamla hundar att sitta. Tro mig.
Men mailet innehåller lite tjuvlyssningar av råmixar på kommande låtar från den gamle rockräven. Skall ta mig an dem senare under dan när lödröksdimmorna skingrats här i lokalerna.
Ulf Lundell, Vardagar 3, gör att jag försover mig varje morgon. Man vill hela tiden läsa några sidor till. Vad är nu kriteriet på “bra” läsning?
Fast trekvart är väl inte så farligt. Åtminstone inte om man lever på låtsas. Igång strax efter åtta.
Mjölk, fil och yoghurt fattas inför helgen. Jag tar på mig uppdraget att införskaffa. Utför det utan bil. Klarar mig både dit och hem. Fast andningen är aningen snabb efter att ha klättrat upp för Brattbergabackarna. Men det går. Måste komma igång med mina dagliga promenader igen nämligen. Kanske var det här startskottet.
Men helg alltså. Snart. Grön IKEA soffas ikväll med rejäl sömnskuld i bagaget. Det kan liksom bara gå på ett sätt. Fast ibland överraskar jag mig själv. Sen angripa listorna imorgon. Tro mig, de har inte minskat jättemycket i antal punkter. Men skam den som ger sig.
Kallare väder på ingång sägs det. Men helt naturligt såklart. Vi är snart i september. “VILL INTE”. Vill jag skrika där vid den insikten. Jag gillar iof hösten. Antagligen den årstid jag tycker bäst om. Men efter den kommer vintern. Gillar inte den alls. Fryser bara. Accepterar den enbart för att den är den svacka som gör andra tider underbara. Fast fram till januari går det bra. Sen är det de där veckorna fram till Vasaloppet. En räcka lidande. Svårmod. Det enda som hjälper är (låtsas)arbete. Turligt nog vänder det efter den där dan. När det sista repet dragits. När den siste fyrtioåringen med ålderskris har äntrat givit-upp-bussen hem till Mora och hotellet för dusch, vila, kontemplation med insikten att “nu är jag slut som den människa jag en gång var” sakta sjunker in. Jag skulle kunna lugna. Jag som passerat allt det där. Det blir bara bättre efter att man gett upp alla drömmar om stora segrar i födernes spår och annat. Eller inte. Men ett in-i-väggen-gående härdar det också.
Men skall slå på lödkolven. Luften här inne börjar kännas allt för fräsch. Så kan vi inte ha det. Testar lite nytt för tillfället. Vi får se om det är en återvändsgränd eller inte. Ibland är återvändsgränden de verkliga vägarna framåt. Där storkliven tas. Man skall inte vara rädd för misslyckanden.
Då så. Solong!