Om man nu måste rädda gammelkatten från svältdöden så måste en kattmatsburk inhandlas genom att vandra ner till affären. Däri finns sanningen. Så jag vandrar ner. Tänker “motion”. Får lite motion. På vägen hem, kamekazesädesärlorna, ungarna, leker sin dödslek där på stora vägen. Den som sitter kvar längst vinner. En av dom är gul. Har aldrig sett en gul sädesärla förut. Måste söka när jag kommer hem. Gulärla. Första beskådandet av mig på +60 år. Makes my day.
Mer behövs inte.
“Stora vägen” förresten. Ett bra exempel på att allt är relativt. Tämligen glest trafikerad om man jämför med det mesta. Fast där finns ännu en sanning. Det är så vi lever våra liv. Utifrån det vi har nära och närmast. Våra domar fälls också utifrån det. Hur skall stad någonsin förstå landsbygd. Hur skall landsbygden någonsin förstå staden. Eller rika vs. fattiga. Män vs kvinnor. Osv. Det är svårt.
Men det var alltså den av mig skådade Gulärleungen jag ville berätta om. Att ha sett den och att ha träffat, till och med pratat med, människor, ja det lyfter.
Katten är dessutom mätt nu.