Det sista

Snor ihop ett Arduinobliotek. Inte svårt. Men nytt. Mitt första. Tar tid lik förbannat alltså. Fast det är inte det där jag skall göra. Men det jag skall göra skulle kunna behövt just ett sådant. Så jag kan välja att fuska eller göra det rätt. Fuskmetoden tar någon timme att få till. Biblioteket någon dag. Funktionen i just den här grejen blir densamma. Det får bli ett bibliotek alltså.

Det är alltid svårt att få uppdragsgivare att förstå dylikt. “Jamen, jag har ju skrivit en test som fungerar perfekt i Arduino på en timme” säger de när man ger dem en tidsuppskattning för jobbet som är på en och en halv vecka. Och vad svarar man på det? Att det finns en riktig väg att gå. Vem har bestämt det? Liksom. Men har man hållit på ett tag så vet man att genvägarna är få. Att de verktyg som debuggers och liknande som uppstått finns där av en anledning. Serial.print är inte en bra debugmetod. Punkt.

När Visual Basic var en oförstörd utvecklingsmiljö så var det i mångt och mycket en perfekt miljö att utveckla projekt i. Man kunde snabbt få till en prototyp. Man kunde göra det till och med tillsammans med en uppdragsgivare. Sen gick det att optimera de delar som behövde optimeras med c (vbx’er och senare när nedmonteringen började, Activex). Man fick det bästa av båda världarna. Där var man så nära som det gick att ha ett verktyg där man kunde också utveckla en professionell produkt. Kanske inte en high-end produkt (läs en ny word eller liknande), man såg sådan försök också, men i alla fall bokföringsprogram och dylika saker som hade hög klass kunde man få till. Men det där förstördes såklart av M$ med den nya versionen. Ungefär som det brukar vara. Den initiala version är perfekt. Sen kommer “experterna” in i projektet och gör allt så jävla krångligt och fel.

Med PlatformIO + Visual Studio Code så blir Arduino utveckling också förbannat effektiv. Avsaknaden av en riktig debugger är den största bristen. Men med den och höjd kvalitet på kärnbiblioteken så så borde det här gå att använda långt upp i utvecklingskedjan.

Jag förhåller mig alltid lite skeptisk till mitt eget dissande av det nya som kommer. Att det riktiga är att gå den där vägen man brukar gå. På 80-talet när IAR lämpade över ett gäng disketter med kompilatorer för singelchiparna så var jag väldigt skeptisk. Här satt man med 2K EEPROM och 128 byte ram. Assembler var grejen om man ville ha kontroll. Trodde aldrig man skulle få till det där. Men det gjorde man. Jag borde ha fått äta upp mer än en hatt för min diss där vid det här laget.

Möjligen är det samma sak med Arduino-miljön. Alltså måste jag testa att låtsasjobba lite i den miljön också. På riktigt alltså. Ja fast på låtsas ändå. Liksom. Kanske blir jag frälst på kuppen. Ser ni ett “HALLELUJA” här som rubrik så hände det.