Födelsedag

Idag fyller VSCP 20 år. Tonårstiden är över. Dags att växa upp. Fast så bråttom är det väl inte. Nog borde det väl gå att festa runt och ha vansinnigt roligt i åtminstone tio år till.

Fast fest blir det inte. Noll fest. Som vanligt.

Men tjugo år. Det får en att tänka på alla timmar. Det är bara att räkna ihop. 15-16 timmar per dag, ta bort fredagskvällar och lördagar. Multiplicera med tjugo. Ungefär. Skrämmande. Det blir ett liv. “Ett livsverk“. Fast livsverk låter såklart som en prestation och en bedrift. Om man gör något som väldigt få vill ha. Lägger sin själ i det ändå. Vad kallas det då? Galenskap?

Men grattis, liksom. Hur man nu gratulerar en tanke eller vågar man kalla det en vision.

Fester… Man hade kanske födelsedagskalas när man var barn. Så många kom väl inte på dom. Minns inte. Men kusinen A brukade dyka upp mot kvällen med sin mamma och pappa. Överräckte sedvanligt avlångt paket. Innehåll en silversked. Det skulle tackas. Ogillade det där starkt. Det var så krystat. Man skulle bli glad. Har inte kunnat ta emot en present utan stor obehagskänsla sedan dess. Silverskedarna ligger väl någonstans i någon låda fortfarande. Värdelösa då. Värdelösa nu. Och vi pratar inte kronor.

Otacksam är jag kanske.

Backa-Jan berättade mycket glad om sitt 60-årsfirande då när jag fyllde sextio. Sönerna hade bjudit honom på middag i Tällberg. Ingen fest där heller. Men gesten såg jag på honom att han uppskattade mycket.

Själv är jag då inte så mycket för det där firandet. Fast egentligen tycker jag att man skall fira utav bara helvete. Ta chansen vid varje tillfälle. Livet innehåller så mycket ickefirande. Men tillämpar inte det där själv alltså. Jag brukar spela Per Gessles Födelsedag och arbeta på mina födelsedagar. Också de jämna. Gör nog det idag också för VSCP.

Nä visst ja. Har annat för mig idag.

Farsan var bra på det där med bemärkelsedagar. Var den självklara medelpunkten. Folk droppade in under en hel dag. Tal. Fest. Presenter. Minnen. Jag fattar inte riktigt varifrån det där kom. Morsan flydde hellre när det var hennes tur. Så långt bort som det gick. Hon hade varit väl värd de där festerna. Men kanske handlar allt det där om självkänsla. Eller brist på.

Nåja. VSCP. I bästa fall kan man kanske tänka sig tio år till. Ja om det nu är det “bästa”. Man kan kanske bli “frisk” också. Ta sig ur galenskapen. Göra annat. Titta på TV t.ex. Eller sätta sig på en bänk med de andra gubbarna. Ljuga lite. Eller varför inte mycket.

Fast lusten finns kvar där ändå. Det roliga och lustfyllda står kanske för några procent såklart. Det är mest jobb. Nope, låtsasjobb. Men ändå. Lust att gå vidare mot det som visionerades om för tjugo år sedan. Fast allt startade egentligen såklart ännu längre tillbaks. 1982 kanske. I Uppsala. Det gick bara inte att göra då. Bara pappersprodukter. Det var möjligt först då där vid millennieskiftet att skapa det verkliga.

Men dagen är såklart ingen viktig dag för någon. Inte ens för mig. Allt snurrar vidare och jag med det. Jag kan leva med det. Så länge lusten finns där. Det gör den!