Får iväg en release. Håller egentligen på med annat. Tänkte väl att det här skulle gå på en timme eller två. Men så hittar man det ena. Och så hittar man det andra. Sen krånglar det lite där. Och krånglar lite här. Ja och sen har en hel dag bara försvunnit iväg och man inser att man inte kommer hinna ett dugg av det där man hade tänkt sig att göra.
Lite frustrerande såklart. Men att få iväg en release är väl som att föda barn. Alla kvinnor protesterar ju såklart nu upprört ståendende och mig jagandes. Men likväl, ut pluppar något som liknar ett barn (japp älskat, lite kladdigt) och man slänger ut det där utpluppade ut i världen där det skall klara sig själv. Förskoleålder och skolålder är alfa och beta här. En oro följer med allt det där. Svett och möda också. Oftast inte smärta. Men det smärtar ändå ibland. Så födsel. Man hoppas på det bästa. Slå mig inte för liknelsen. Jag vill bara förklara hur det känns.
Fast nu för tiden händer inte så mycket när jag gör releaser. Det blir som vilken annan dag som helst. För några år sedan kunde man i alla fall vänta sig en mängd frågor. Inte det heller nu. Det är ganska lika det där att släppa en ny låt alltså. Men det är väl sådär att bli gammal. Man finns egentligen inte. Och de gånger man försöker visa att man finns med de minsta små medel (som med en låt eller en release), påminns man brutalt om att, nope det gör man inte.
Men det är OK. Jag blir bara lite bitter…
Nädå. Jag älskar det här. Det skulle inte gå att hålla på om jag inte gjorde det.
Liksom.
Fast nu är det snart rast och vila då. Fredagar äro heliga här i huset. Inte så att de innefattar en massa religiöst trams. Nej. Gröna IKEA soffa, lite god mat och sen en film kanske. Om jag alltså inte somnar av ren utmattning innan jag hinner sätta mig in i den då. Det är nog ändå det vanligaste fredagsscenariet. Jag somnandes. Åtminstone en stund. Piggar på mig oftast. Till slut. Så att jag orkar gå och lägga mig.
Fast en bra vecka här. Jag borde ha tagit långa skogspromenader också. Men så blev det inte. Skall försöka bättra mig på den punkten under nästa vecka. Att vilja bättra sig är halva förbättringen. Jodå.
Man får minnas Anna Lind idag såklart. Mycket hade nog varit annorlunda om hon fått jobba vidare. Vackra ord som solidaritet har Socialdemokraterna glömt betydelsen av sen dess. Det vill jag tor att Anna inte hade låtit ske. Solidaritet, ja ett av de vackraste orden, men ett ord som måste följas av handling inte blåsas ut som en syre fattig utandning. Men istället för att klaga skall man såklart engagera sig politiskt. Men jag skulle avlida i den världen. Avstår alltså. Och ja, jag kan hata åsikter, men inte människor.
Ha nu en bra helg du som läser det här. Det förtjänar du just därför.