Förmiddag

Korpen är det enda som hörs. Nej fel. Älven också. Voxnan som brusar lite mer just här, hörs den också i fjärran. Neråt, längre nedanför berget än där jag står, pågår dess ständiga resa mot havet. Annars tystnad. Inte ens vind hörs i trädkronorna. Här är jag hemma. Lugnet fyller hela mitt sinne.

Man väljer att åka hit ut, långt ut, bort, en förmiddag, en lördag, istället för att häcka i soffan. Val som man gör. Som man inte ångrar. Här kan man samla kraft och energi för det som kommer. Bara här är man helt och hållet sig själv.

Men man är inte ensam. Det är inte bara korpen och jag som är ute i skogen. En älg som drar iväg genom ungskogen. Jägaren vid sitt pass som drömmer om att just den älg jag nyss skrämde iväg skall skall springa förbi just hens pass. Björnspår. Skogsfågel. Ständigt tvekande. Höger eller vänster, fly, Fast åt vilket håll? Och skall man verkligen fly? Är det verkligen dags? Men hur? Tills det inte går längre. Tills de flyr. Men vackra. Både i sin virrighet och i sitt sätt. Ordet tjäder, har något mäktigt över sig. Hanfåglarna, svarta och vita och stolta kan hålla en kulle lika bra som vilket militärt kompani som helst. Orädda är bara förnamnet. Urminnestidens kraft i fjäderskrud.

Voxnan är tryggheten. Här kan man röra sig. Tappar man bort sig är det bara att gå mot Voxnan. Den är hemma för mig i allt. Jag är född och uppvuxen nära den älven. Som en extra mor är den för mig. Fick jag som jag ville skulle den bära min aska ut till havet sedan också när jag en dag är död.

Hem återvänder man med mer energi än man hade när man åkte ut. Bensinlampan lyser. Resan går på ett hår. Som så ofta. Fast vet säkert gör man inte. Min bensinmätare är inte att lita på. Det kan finnas hur många litrar som helst kvar i den där tanken. Eller också inga alls plus en och annan liter vatten. Bäst att inte veta. Använda sig av och hoppas på marginalerna.

Jag delar såklart med mig av lite av Voxnans kraft för er som fortfarande häckar i soffan

https://photos.app.goo.gl/E22Q26UVavkVQGwG8

Här hemma nu avbetande av de där listorna. Men med batteriet laddat där inne i hjärna och kropp där mänskliga batterier härbärgerar tar jag mig an verkligheten igen med lätthet. Om det nu är det här, hemma, som tillhör verkligheten eller om det är turen ut i skogen, där, korpen, Voxnan, älgen och allt annat som är det verkliga. Fast skit samma. Man lever. Det räcker. Åtminstone för mig. En (rätt) gammal gubbe i osynligheten.