Alltså, det som verkar vara en bra ide för en vecka sedan är det inte alltid senare. Det är sådär rätt ofta, läs alltid. Men som vilken annan gammal gubbe som helst så skriver jag insändare, en helt meningslös sysselsättning f.ö, sen skickar jag in dem till lokaltidningen, ja sen går det några dagar när man funderar på att kontakta redaktionen och dra tillbaks alltsammans. Hindras bara av hur pinsamt själva den kontakten skulle utlöpa. Sen finns det där i tryck en dag och då ångrar man sig oerhört och smärtsamt att man skickade in sina tankar. Att man aldrig kan hålla käften, liksom.
Men i den tid vi lever i så minns ingen något om den här insändaren ens ikväll och än mindre imorgon. Alltså spelar det föga roll båda skrivandet och våndan.
Däri får man finna tröst och håller högerhanden hårt knuten i fickan.
ps Ånger över inskickad text innebär däremot inte att jag inte står för mina ord. Det gör jag alltid. ds