Hon kommer in genom dörrarna. Söt som socker. Lite trött. Kanske liten ledsen. Eller båda. Vad vet man . Men hon håller sin pappa hårt i ena handen och lika hårt en älskad sliten nalle i den andra. På ryggen har hon en ljusblå ryggsäck utsmyckad med någon grafik jag inte känner igen.
Vi sitter på Max i Bollnäs. K och jag. Det är månadens snabbmatsmåltid. In med en haloumiburgare mellan käftarna. Tugga. Svälj. Det är inte mer med det där. Men på köpet får man älsklingsupplevelsen av att se (och fantisera om) andra människor. Idag alltså den här pappan och hans dotter.
Pappan är i fyrtioårsåldern. Flickan är kanske åtta eller nio eller däromkring. Ingenting är konstigt med den här delen av en familj på väg in för att köpa en hamburgare. Inte för de flesta. Om man nu inte är annorlunda, utpekad, om man har en annan hudfärg än nästan alla andra som finns där på hamburgerhaket. Eller alla i staden där paret rör sig eller i landet för den delen. Ja rent av i världsdelen. För både far och dotter är nämligen svarta. Färgade Annorlunda.
Jag är så gammal så att jag känner människorna. Solitärens roll är den att lära känna de som omger honom. Så jag vet att den här flickan kommer att få utstå – har redan utstått säkert – en massa skit bara för att hon har en mörkare hud än sina vänner och dem hon möter. Hon kommer att möta en massa dumma idiotiska människor som kommer att säga dumma idiotiska saker. Den där hudfärgen kommer att förfölja den lilla flickan hela hennes liv precis som den fördöljer hennes far varje dag.
Jag sitter där och har svårt att förstå hur en mörkare nyans på huden, som faktisk är vackrare än den grisskära färg som de flesta andra jag möter idag har fött sig i, kan få andra människor att blir monster. En skitsak. Som ögonfärg, hårfärg, lång eller kort eller vad fan som helst. Småsaker. Det där att bestämma sig för att de med t.ex. gröna ögon är en sämre sorts människor. Eller är och tänker på ett speciellt sätt. Är annorlunda. Får inte vara med.
Så jag tar på mig en del av den skit som en där flickan kommer att utsättas för. Det är mitt folk som kommer att utdela den där skiten. Men jag skickar tillbaks den ut i universum in i solar och supernovor så att den en dag återvänder och slår de där människorna till marken när de nedvärderar eller slänger ur sig sitt bajs till prat och åsikter. Som vilken Jesus som helst alltså. Men ocool gubbe då. Vi gamla gubbar besitter mer makt än många tror.
Mannen och hans dotter köper den minsta drickan och den minsta hamburgaren. Bara en. Det är dottern som skall få den. Fredag. När mannen går ut så möts våra blickar. Är det skam jag ser i den? Kanske. Jag känner att jag vill gå fram till dem båda och bjuda in till fest. En fest för att visa att åt helvete med alla idioter som gör världen till ett sämre ställe att finnas i och välkommen in alla som gör den till ett bättre ställe för ALLA att leva i.