Trehundranittionio dagar kvar till pension idag. Tillika 399 dagar kvar tills min skuldsanering, en följd av mitt företags konkurs 1992, är klar. Liv slutar alltså inte med pension. Liv börjar.
Innan skuldsanering tjugotre år i en skuldfälla som det inte går att komma ur. Totalt alltså nästan trettio år av ett liv i ett särskilt sorts helvete.
Många tycker säkert att man får skylla sig själv som företagare. Ja och så är det ju. Jag har kamrater som stannade kvar på fabriken och kommer att få bra pensioner och har haft bra liv. Man gör val. Får stå sitt kast efter att man gjort dem. Men man skall också komma ihåg att det mesta vi har i samhället kommer från företagen i grunden. Utan företagen så kommer inga skatteintäkter in och utan skatteintäkter, ja behövs det en förklaring?
I varje samhälle finns då dessutom bara ett fåtal som är beredd att ta den risk det innebär att vara företagare. Sådan som jag då. Smart vore såklart att hålla oss kvar på banan. Reparera och skicka upp igen. Eftersom det i längden genererar skatteintäkter.
Nu kan man såklart kasta “klåpare” och annat efter oss som misslyckas. Fast alla såklart misslyckas hela tiden. Det syns bara inte. Men det är inte bara förmåga som gör att man lyckas. Kontakter, tillfälligheter och tur spelar in till stor del. Dessutom är det definitivt av sina misslyckanden man lär sig. Den som inte förstått det har inte fattat ett dugg.
Är det värt det då? Nej såklart är det inte det. Priset är för högt. Givetvis är det för högt. Man betalar med ett liv. En hel familj drabbas. Men skulle jag gjort det igen? Startat och kört igång det där företaget. Ja, det skulle jag. Men för sent nu såklart.
En vinter och en sommar kvar…