Jag ser det i ögonen. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. Dom är döda när dom ser på mig. Öppna men beslöjade. Utan liv. Glittret som jag förälskade mig i en gång i tiden har lämnat ett par ögon som en gång bara såg mig. Nu glittrar de bara när de ser på andra. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter personer jag inte känner, men som är kända för den med de gröna ögonen. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen. Får kraft och energi från goda tankar långt där inne i ett huvud. De tankar som jag inte längre är delaktig i. Det är där och då en grå dimma sveper in över mig. Det som är mitt egentliga jag bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i ett hörn. Vill stanna. Vara, nej är, den som går efter egna vägar. Det är så det grå ihopkurade i hörnet kallar sig. Dit, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare. Men alltid dit går min väg. Lika säkert är det som en morgon har en sol som går upp bakom ett berg i fjärran just på denna plats där jag står.
Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. Och nej, jag tror inte på att hålla kvar vid det döda, det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera. Innan lemmar svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Innan tankar lär sig hata. Innan liv förspills och blir till sandkorn i en snöstorm där de såklart inte hör hemma. Lika lite som snön hör hemma i en sandstorm. Var sak på sin plats. Det gäller mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Det finns ingen tvekan.
Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och väl upptrampad av fötter som gått här redan innan mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar lämnar jag den plats jag funnits på under en lycklig tid. Jag säger inte adjö. Inget. Går bara. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig mer igen.
Snart är jag åter bara den varma vinden som blev till ett regnväder. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra efter, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits då. Kanske fanns jag inte alls. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare allt det där vi båda trodde fanns. Den tanken orkar jag inte ens bära. Nu går jag.