Det är lite roligt när folk läser gamla inlägg som det här. Jag måste naturligtvis läsa jag med.
Det är jag och Isse som står där längst bak. Isse som blev professor i Fysik i Uppsala och numera sedan några år också sitter i Vetenskapsakademin. Ja Björgvin Hjörvarsson heter han egentligen. Men för mig såklart alltid Isse.
Kemistudenterna på första raden vet jag inget om. Isse och jag var udda fåglar. Fysiker som gjorde ett år på kemiska domäner. Men det gick säkert bra för dem alla. De var alla ambitiösa och intelligenta och kemiska typer.
Bilden är väl inte intressant på något sätt egentligen. De flesta har väl bilder som den här i sina lådor. Gamla tider. Man skall leva nu. Men när jag ser den minns jag såklart tiden. Här var jag liksom Isse helt inställd på en akademisk karriär. Forskning i gränslandet fysik-kemi var det jag ville syssla med. Molekyler. Ingen tvekan fanns om det just här. Men lite hade den där idealiserade bilden av en forskningsvärld fylld av människor som sökte sanningen i sina laboratorier börjat krackelera vid den här tiden. Alla dessa strebrar. Det var sällan meriter inom forskning som sattes i första rummet. Det behövdes vassa armbågar för att få de där få platserna som gav tillträde till ett liv levt i en akademisk värld. Helst pengar också. Eftersom det var många år där man inte drog in så många kronor och det gäller att överleva.
Men här på den här bilden hade jag nog ändå upptäckt de där datorerna som stod i källaren på Fysikum. Nej, inte uppslukad här, bara nyfiken, försiktigt intresserad, men ett år efter att den här bilden tagits är jag helt inne i datorernas (och elektronikens) värld. Bygger min egen RT-dator. Börjar faktiskt redan då skissa på det som skulle bli VSCP, men finner att det blir för dyra grejer. Jag minns tydligt besvikelsen när jag räknade ihop komponentpriserna.
Men strax före en stor förändring av riktning i mitt liv är det i tiden när den här bilden tas. Jag som står där bredvid Isse och ser glad ut har ingen aning om att den skall komma just här. Jag har ingen aning om livet framåt heller. Kan inte ens föreställa mig den där ocoole gubben som nu sitter och skriver om det här. Ja vissa dagar tror jag nog till och med att jag är rätt smart när jag befinner mig i det där. Sådant man växer ifrån så fort man lämnar universitetens skyddade verkstad såklart och tack och lov för det. De som stannar… ja jag vet inte hur det går med självbilden där. Den är inte alltid helt i synk med världen utanför, det vet jag.
Men att finnas här var en dröm som jag inte visste att jag hade bara några år tidigare. Då när ett popstjärneliv var drömmen. En annan sådan där tvär gir i livet när jag la en dröm och ett livsval åt sidan och började plugga. Vilken revansch det var. Fan jag kunde läsa in och förstå saker lik bra som alla andra. Förvånande. Spännande. Uppmuntrande. Det behövdes bara mognad och motivation. Japp, arbete också. Men det gick bra. Det kittlande när man först tänkte sig en fortsättning på universitet. Jag? Men betygen höll med marginal. Ja och sen den där dan när man blev antagen till det flotta Uppsala Universitet, Fysikaliska Institutionen. Har det funnits en lyckligare dag i mitt liv?
Fast bara en bild såklart. För alla utom för oss som är med i den. Vi minns såklart. Gott att minnas är det. Men liv levs nu. Man får aldrig glömma det. Speciellt när man kommer upp i åldrarna. Vår bästa tid är nu. Alltid.